Klassisk baptism – blogg

05 februari 2010

Klassisk baptism och dopet i den kristna traditionen

Kategori: Baptism,Bibeltolkning • Skribent: Vesa Annala @ 20:48

Inledande anmärkningar
I denna korta artikel diskuterar jag begreppet dop och försöker klargöra hur olika teologiska traditioner har tolkat detta begrepp. I slutet av artikeln försöker jag sammanfatta diskussionen under begreppet klassisk baptism. (För att spara utrymme lämnar jag bort alla bibelcitat. Jag utgår ifrån att läsaren är väl hemmastadd i nytestamentliga doptexter)

Från sin allra första början har klassisk baptism hävdat trohet till den bibliska traditionen.  I pressmeddelandet som gick ut finner man följande enkla punkter:

–          Trohet mot evangeliet och Kristi kallelse.
-          Sanningar förankrade i Bibelns ord och den kristna församlingens tradition.
-          Förkunnelse utifrån det klassiskt baptistiska väckelsearvet.
-          Förkunnelse som inte försöker vara politiskt korrekt.
-          Förkunnelse som talar sant om synd och förmedlar frälsning och befrielse.
-          En öppenhet för Guds kraft och andliga gåvor.
-          En ”bättre” teologi och praktik på livets olika områden. 

Att i trohet till Jesus följa honom och acceptera de bibliska skrifterna som auktoritativa i livets alla områden är en självklar utgångspunkt. Samtidigt måste man förstå att formuleringarna ovan inte är en trosbekännelse. Nätverket uppstod i ett historiskt sammanhang och måste förstås i detta sammanhang. I denna mening är uttrycket ”klassisk baptism” okontroversiellt. Ändå har användningen av själva begreppet ”klassisk baptism” orsakat en hel del funderingar. Vad menar man med detta begrepp? Vad är ”klassiskt” i baptistisk teologi, tro och livsstil? Eftersom termen handlar om definition så kommer man troligen aldrig riktig överens om tolkningen och förståelsen av den. Satserna ovan kommer (kanske) att gå till historian och kommer att utgöra någon form av definition av vad ”klassisk baptism” är för något.

Att uttrycket ”klassisk baptism” har skapat funderingar har en enkel förklaring. Ingen har det övergripande mandatet att definiera uttrycket.  Undertecknad vill inte heller kasta sig in på definitionsfrågor. Det är ändå i slutändan innehållet i teologi, tro och livsstil som räknas. Några korta reflektioner ändå. Själva ordet ”klassisk” är i sig problematiskt. I svenska akademins ordbok (nätupplaga ) finner man flera definitioner. Man kan säga att ”klassisk” är någonting som utmärker något eller framträder på ett särskilt sätt och kanske vid en viss tidpunkt. I Nationalencyklopedin skriver man om ordet ”klassisk” följande: ”benämning på en tidsperiod som anses utmärkas av särskild hög intellektuell skaparförmåga… Den normerande innebörden av denna definition har även kommit att ge ordet betydelsen ’traditionell’.” Det mest jämförbara uttrycket är nog ”klassisk musik” och då menar man ett speciellt värdefullt musikstycke som senare blir en del av kulturarvet (Nationalencyklopedin). 

Dopet
Den nytestamentliga termen är βαπτιζω, ”doppa [under]”. Ordet kan ha flera betydelser, men i nytestamentliga sammanhang är denna mening den mest klara, att ”doppa” i vatten (eller i annan vätska). Ordet får sin djupaste teologiska betydelse hos Paulus i Romarbrevet (kap. 6) där dopet används som en bild på död, begravning och uppståndelse. Den troende ”dör” och begravs i dopets vatten till en ödesgemenskap med Jesus. I Apostlagärningarna sammanförs dopet med omvändelsen och med den helige Andens gåva. De omvända, dvs. de som hade hört budskapet om Jesus och tog emot det, döptes. Detta omvändelsedop härstammar naturligtvis från Johannes Döparen. Det tycks vara mycket klart att bara troende, de som hade hörsammat budskapet om Jesus, döptes.

Mycket har diskuterats om de nytestamentliga texter som talar om dop av hela familjer också omfattar barn. Texterna tiger om detta. Företrädare för barndopet måste dock använda dessa texter som indirekta stöd för barndop. Men att argumentera utifrån det som inte nämns i texterna är ett svagt argument. En sak är dock mycket tydlig. Det finns inte ett enda fall i NT där en icke-troende skulle ha blivit döpt, oavsett om det gäller det vuxna eller barn. Alla texter som talar om dop som handling, talar om dopet efter förkunnelsen av ordet och mottagandet av budskapet i förkunnelsen.

Denna praxis att döpa troende fortsatte efter den apostoliska tiden. Den tidigaste texten om dopet efter den apostoliska tiden finner man i ”De tolv apostlarnas lära” (Didaché, från ca 100 e.Kr. eller ett par årtionden tidigare).  I kapitel sju, som handlar om dopet, får man läsa följande:

Vad dopet beträffar, så skolen I döpa så: Sedan I först sagt allt detta, så döper i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn i levande vatten. 2. Men om du icke har levande vatten, så döp i annat vatten; och om du icke kan döpa i kallt vatten, så döp i varmt. 3. Om du icke har någotdera, så gjut vatten tre gånger över huvudet i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Men före dopet skola den som döper och den som skall döpas fasta, jämte några andra, om de kunna det. Låt dem som skall döpas fasta en eller två dagar i förväg.

Det framgår tydligt av texten att bara troende, de som hade fått undervisning, döptes. ”Levande vatten” syftar naturligtvis till rinnande vatten (flod eller liknande). Men också annat vatten kunde användas. T.o.m. ”begjutning” kunde komma i fråga (tydligen under omständigheter där vattenbrist rådde). Didaché avslöjar dock att avsteg från NT var redan på gång, kravet på fasta före dopet. NT säger inget om fasta före dopet. Samtidigt avslöjar kravet på fasta att bara människor i mogen ålder (dvs. de som kunde ta ställning till undervisningen) döptes.  Kravet på ”fasta” före dopet kan svårligen tillämpas på små barn.

En av de tidigaste hänvisningarna till dopet av småbarn kommer från kyrkofadern Origenes från 200-talet. Origenes hävdar att ”enligt den kristna kyrkans vana, gavs dopet även till småbarn”.[1] Kanske den tidigaste av alla hänvisningar till barndopet kommer från kyrkofadern Tertullianus (en samtida med Origenes). Han hade dock en mer avvisande hållning än Origenes, han skriver: ”Varför skulle oskyldiga småbarn i en sådan hast föras fram till syndernas förlåtelse? Låt dem komma när de mognar, medan de lär, medan de undervisas till vad de kommer att bli. Låt dem göras till kristna när de har lärt känna Kristus”.[2] (Som citerad av Jaroslav Pelikan, 1971, s 290).

Av det ovannämnda kan vi dra den slutsatsen att bara troende döptes. Dop av små barn är ett avsteg från den apostoliska tiden. ”Barndopet, som inte kan stödjas med exempel från NT, blir begripligt i denna objektiva mening men är ett avsteg från apostolisk kristendom när den sammankopplas med senare överkroppsliga (hyperphysical) snarare än eskatologiska-kristologiska uppfattningar.”[3] (Bromilley, ed., THeological Dictionary of the New Testament (förkortat ugåva), 1984, s. 94)

Att kyrkan börjar döpa barn hänger samman men den framväxande föreställningen av arvsynd. Redan småbarn är syndare i.o.m. Adams fall. Likhetstecken mellan omskärelsen görs allt oftare. I ett kyrkomöte i  Karthago år 253 fördömer mötet den åsikten att man borde vänta med dopet tills barnet är 8 dagar gammalt (en anspelning på omskärelsen av pojkar).

Idén om arvsynd får ett fast grepp i kyrkan. Dopet får också en mera magisk innebörd. Det verkar ex opere operato, som ett sakrament. ”Dopet, genom att förmedla nåd av Kristi liv, suddar bort arvsynden (original sin) och vänder människan åter till Gud”, även om fallenheten till synd består.[4] Catechism of The Catholic Churhc, 1994, s. 91 (#405). Konsekvensen av denna syn på dopet blir att människan, dvs. det lilla barnet, är en passiv mottagare av Guds frälsande nåd.

Reformationen (den lutherska) ändrar inte mycket när det gäller synen på dopet. Dopet som ett sakrament består. Det uppstod dock en inkonsekvens. Om nu människan blir rättfärdiggjord endast av och genom tro, hur hänger seden av att döpa små barn ihop med denna förståelse? De som har blivit rättfärdiggjorda genom tron (dvs. de som har tagit emot evangeliet, som är tillräckligt gamla), är de som hör Gud till. Dopet och tron tycks komma i fel ordning. I konsekvensens namn borde man ha övergett barndopet och börjat praktisera troendedop. Detta (att döpa barn och samtidigt lära ut rättfärdiggörelse genom tron) är fortfarande ett dilemma för lutherska teologer. Man brukar ”lösa” frågan på två olika sätt. Det första är att anta att kanske barn som döps har någon form av omedveten tro. I denna mening skulle tro inte kräva vare sig medveten reflektion eller självmedvetenhet. Ett annat sätt är att försvara barndopet är att ta Johannes Döparen som ett exempel. Han blev ju fylld av Anden redan i moderlivet. Faddrar får också en viktig betydelse. Kanske kan deras tro ’vikariera’ vid dopet.

Det är först i.o.m. den baptistiska rörelsen (anabaptister på slutet av 1400- och början av 1500-talet som frågan om dopet blir akut. Anabaptisterna utvecklade i början inte någon specifik teologi kring dopet. Att döpa bara troende vara snarare en tillämpning av nytestamentliga texter. Människan är inte bara en passiv mottagare av Guds nåd. Hon måste själv reagera viljemässigt och följa Jesu exempel. Det blir en förskjutning från Jesu fullbordade verk och rättfärdiggörelse genom tron till människans väljande. Konsekvensen av anabaptistisk teologi blir att syndens konsekvenser i den mänskliga naturen förringas. Uppfattningen om viljans frihet blir central. Luther hade talat om den ”trälbundna viljan”. Människan är död i sin synd (bortvändhet från Gud) och kan inte välja tron. Därför är frälsningen bara av nåd. Guds nåd kommer till människan genom att Jesus förkunnas. Till Jesu fullbordade verk kan ingenting läggas. Jesu objektiva handling tillräknas människan genom tro. I.o.m. anabaptismen kommer en form av pelagianism till liv igen. Det tydligaste exempel av detta var arminianism.

I den senare baptistiska dopteologin har man naturligtvis utvecklat tankar kring dopet. Det finns dock ingen allmänt accepterad teologisk syn. Det minimalistiska hållningssättet är att dopet hör till den som har tagit emot frälsningen i Jesus. Däremot har man uttryckt sin tro i olika bekännelser. Vissa grenar har en mer sakramental syn på dopet. För andra är dopet snarast en symbolhandling.

Naturligtvis är det svårt att ur nytestamentliga skrifter avgöra dopets sakramentala eller icke-sakramentala karaktär. Ordet sakrament förekommer inte i NT. Det latinska ordet sacramentum betyder egentligen ”militär ed”. Det var kyrkofadern Augustinus som på ett sätt ”kristianiserade” ordet genom att definiera det som ”ett yttre och synligt tecken på en invärtes och andlig nåd”. I den tidigare hänvisade katolska katekesen skriver man om sakramentet följande:  ”Det grekiska ordet mysteriōn översattes till latin med hjälp av två termer: mysterium och sacramentum. Det senare bruket av termen sacramentum poängterar det synliga tecken av frälsningens fördolda realitet som ordet mysterium indikerar.”[5] Naturligtvis skulle ingen baptist förneka att dopet i den meningen skulle vara ett sakrament. Dopet är en yttre manifestation av den Helige Andes invärtes verksamhet i människans liv. Petrus pingstpredikan är ett ypperligt exempel på detta. Ingen baptist torde dock hävda att dopet verkar ex opera operato, dvs. utan någon del av människans samtycke eller medverkan.

En viktig del i baptismen blir synen på församlingen. Den apostoliska tiden klargör att församlingar var självständiga enheter men som samtidigt accepterade den universella kyrkans(apostlamötets)  vägledande beslut (Apg. 15). Församlingen är en autonom samling av troende på en lokal plats. Församlingen väljer själv sina ledare och tillsammans med andra församlingar och troende utgör det allmänna prästadömet. En konsekvens av det baptistiska synsättet blir att också nattvarden delas till de troende (döpta). En annan viktig sak som baptismen har slagit för är religionsfrihet. Människan är en unik individ, skapad till Guds avbild och som sådan måste hon respekteras. 

Den kristna kyrkan började med att Jesus skickade sina lärjungar ut för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Denna förkunnelse ledde till människors omvändelse. De omvända började samlas och den nytestamentliga församlingen uppstod. De troende åt tillsammans. De firade Herrens måltid tillsammans. De tog hand om fattiga bröder och systrar. Den kristna tron skapade en helt ny värdegrund för mänskligt liv. Alla var lika värda. Samtidigt förkunnade man ett etiskt och moraliskt klart ställningstagande. Synden har från första början skilt människan från Gud. Människan måste få veta detta, annars kan hon inte förstå Jesu död på korset. Gud är fortfarande en helig och rättfärdig Gud. Jesu död på korset är ett yppersta bevis för detta. Bara genom att dö i syndarens ställe kan Gud försona människan. Gud hatar synden men älskar syndare. ”Gud är kärleken”, deklarerar Johannes.

Sammanfattning
Låt mig till slut försöka finna några identifikationspunkter för klassisk baptism i diskussionen ovan.  Den ”bästa” dopteologin skulle vara att acceptera den lutherska läran av människan (ofri i sin fallenhet) och läran av rättfärdiggörelse genom tron. Människan kan inte ta emot evangeliet om inte Gud genom sin Ande upplyser människans sinne och ger henne kraft att ta emot frälsningen i Jesus. Jesu ord i Joh. 6:29 ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt” gör detta mycket klart. Dopet kan betraktas som sakrament i den meningen att det bara är ett yttre tecken på Andens livgivande verk i människan. Människan tar emot frälsningen genom att lyssna i tro och blir döpt. I dopets grav innesluts den troende med Jesus död och uppståndelse. På samma sätt som Gud uppväckte Jesus från de döda, reser den som döper den döpta ur graven. Symbolen (begravning i dopets grav) möter sin verklighet i Jesu död, begravning och uppståndelse från de döda.

Klassisk baptism hämtar sin yttersta auktoritet i de bibliska skrifterna där NT tar en särställning enligt NT:s egen undervisning. Den apostoliska kyrkan hade GT som auktoritativ källa för teologi, liv och praxis. Detta gör att man tar klar ställning i moderna frågor. Jesu hållning till GT är ett vägledande exempel att följa. Via kyrkans långa historia går vi tillbaka till ”ursprunget”. Vi kan identifiera oss med dem som har gått före oss. Vi respekterar högt Guds folks erfarenheter i det förgångna men samtidigt vill vi i trohet till Jesus korrigera allt det som har gått fel eller håller på att gå fel. Vi är naturligtvis inte i någon mening bättre än någon annan. Vi vill bara följa vår Herre och vädjar till andra att göra detsamma. Jesus och hans verk på korset, hans triumfatoriska uppståndelse från de döda, hans himmelsfärd och löftet om återkomsten i härlighet bär oss. Vi väntar på att vårt saliga hopp skall bli fullbordat. Till denna väntan har vi fått Anden som borgen och sigillet i våra hjärtan.

Vesa Annala


[1] http://www.catholic.com/library/Infant_Baptism.asp
[2] Jaroslav Peklikan, The Christian Tradition. A History of the Development of Doctrine (vol 1),
The University of Chicago Press, 1971, s. 94.
[3] Bromilley, ed., Theological Dictionary of the New Testament (förkortat ugåva), 1984, s. 94
[4] Catechism of The Catholic Churhc, Geoffray Chapman, 1994, s. 91 (#405).
[5] Catechism of The Catholic Churhc, s. 179 (#774).

1 kommentar »

  1. Eftersom det pågår en dopdisskussion på sajten EREVNA tänkte jag
    att det vore kul att relatera ett av mig nedtecknat svar.
    http://erevna.nu/blogg/
    Påståendet var att Titus 3:5 kan anföras till försvar för spädbarnsdop.

    DET ÄR INTE KLOKT VA´ DUMT…

    Att använda Tit. 3:5 som argument för spädbarnsdop.

    Först så säger aposteln i tredje kapitlet att vi som kristna inte skall förtrösta på våra egna ( felfria ) gärningar utan tillräkna rättfärdigheten i form av den barmhärtighet som finns i frälsningen och bekräftas genom viljehandlingen DOPET.
    Jag har då aldrlig träffat på något spädbarn som framhåller sina gärningar. Men däremot många vuxna som gärna framhåller att dom minsann inte behöver bli frälsta och döpta.
    En väldigt djup innebörd i dopet är detta att jag visar i nedsänkningen att jag inte har något eget att berömma mig av. Jag tror att detta ( undermedvetet ) har framkallat hatet på troendedopet.
    Vi har ingenting att berömma oss av. Vi står nakna inför Gud. Iklädda Kristus- Vid uppstigandet.

    Titus 3: 5 är egentligen en parallell till Apg 2:38 där det talas om
    Sinnesändring
    Dop
    Och löftet: Den Helige Ande.

    Jag har med stort intresse läst stöd för barndop hos dom som är betydligt klyftigare än jag och i övrigt beundrar mycket såsom:
    # Rosenius
    # Luther
    # Waldenström
    # och den brae norske luterske prästen Hallesby

    Alla har tyvärr lika krystade, pratiga och tokiga argument vilket är konstigt med tanke på deras övriga kvalifikationer.
    Den baptistisiska traditionen har alltid varit förföljd och ringaktad.
    Det falska har alltid omgetts med flärd och lyx.

    Ta tex ett barndop, vilket spektakel och kallasande och tjusiga kläder.
    Tänk på Påvens och kardinalernas klädedräkt.
    Om Petrus kom tillbaks idag hade väl trott att han kommit till kejsarens hov…

    Torbjörn

    Ps. Christian , jag syftade på din utan på inledningens text.
    En tyvärr alltför vanlig inställning att det finns stöd för både det ena och det andra…
    Det är bra med välvillighet, men jag tror för egen del att min ålder och påverkan från Den Helige Ande ( nitälskans ande ) gör att jag inte längre orkar med skenbar tolerans.
    Och därför att troende-Dopet är långt viktigare än vad vi någonsin kan tänka i en människas andliga utveckling.

    Kommentar by Torbjörn S Larsson — 18 februari 2010 @ 21:01

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL

Lämna en kommentar

Powered by WordPress