Idrottsdjävulen, finns den?

screenshot_2013-01-15_1234Det finns väl ingen som inte har hört talas om dom idrottsfientliga pingstvännerna modell 1930-tal?
Idrottsfobi och allsköns syndaförklarande av allt annat än att gå till kyrkan på söndagar. Vill du ha tillbaka det? Nej, men pingstvänner och andra var faktiskt mer vaksamma på den tiden.

Låt mig då först säga att jag personligen känner viss samhörighet med Timoteus i Nya testamentet. Han med en troende mor och en grekisk pappa. Grekerna stod för fysisk träning, god kost och en idealistisk moraluppfattning. Faktum är att jag fått mycket gott från min då otroende far som jag gett vidare till våra barn. Hälsokost och glädjen i att röra på sig. Glädjen i att försöka lära sig att utföra en idrottsgren på ett tekniskt riktigt sätt. Och känna flytet…

Det finns mycket bra i idrotten, men om man inte passar sig kan var och en bli snärjd av vad jag skulle vilja kalla idrottsdjävulen. Jag skulle vilja dela upp det i två delar:

Det ena är tillfredställelsen av att bli bättre. Det finns en rätt och riktig drivkraft inom oss att öka prestationen. På samma sätt som man efter en sjukdomstid försöker träna och komma tillbaka så är det naturligt för oss att vilja göra en sak bättre. Likaväl som det finns en sund del av att vilja bli bättre, så finns det en hårfin gräns där passerandet av gränsen medför en gradvis ökad själviskhet. Till slut blir den ohämmad. Vänner, fru, kyrka och barn kommer i andra hand för prestationens skull. Isolering och kyla kommer som ett brev på posten. Det allra värsta med att passera gränsen är att gudsumgänget blir lidande. Den tid som skulle ägnats att vara stilla inför Ordet, bli medveten i bönen och gemenskapen med andra troende blir allt mindre viktig.

I det andra fallet är det kanske svårare att känna igen djävulshornen. Precis som frågan via Instagram här ovan. Det är självklart att vi måste belöna en god prestation, det är inget fel med det. Felet, det mycket allvarliga felet är då vi trampar in på Världens och Djävulens hemmadomäner är när vi börjar hylla och dyrka personen istället för en god prestation. Och det blir det mycket av på dessa galor. Vi måste vara medvetna om skillnaden av att få ett pris direkt efter tävling till jämförandet av olika prestationer. Detta jämförande inom konst och musik och idrottsprestationer mellan olika grenar är för det första ingen faktisk sanning utan enbart tyckande och tenderar att bli människohyllningar. Därför måste vi hålla oss borta. Ja, långt borta. Alla dessa galor inom filmens, musikens och idrottens område är ingenting annat är ren och skär avgudadyrkan. Hyllningar och pris av människor har i Bibelns ide´-värld en ond sida. Och många gånger belönats med omedelbar vedergällning. Tänk bara på Herodes fantastiska tal i apostlagärningarna tolv där han inte gav Gud äran…

Slutligen tror jag att västvärldens kristenhet i sin iver att visa sig tolerant och modern i fråga om galor och glans har orsakat bristande stöd för många vacklande guds barn och lämnat svaga kristna i sticket på grund av oförmåga att se faran med människodyrkan. Många omogna ungdomar och äldre ser upp till dessa stjärnor och idoler och får helt fel fokus på sitt liv och sin framtid. Vi har stämt in i hyllningskören för fotbollshjältar som Zlatan, skidkungar som Northug eller den senaste idolvinnarna och förvrängt det som är viktigt i livet. Guldbaggar hit och Emmypris dit får oss att bli lika enögda och blinda som forntidens avgudadyrkare i sin hyllning av figurer i trä och sten.

Torbjörn S Larsson

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Samhällsfrågor. Bokmärk permalänken.

3 svar på Idrottsdjävulen, finns den?

  1. kjell skriver:

    Ps 1 fick jag med mig som minnes ord från bibelskolan i min ungdom, pastorn hade särskilt strukit under inte sitta där bespottare sitta,
    dom orden har följt mig genom livet.

    Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna, och allt vad han gör, det lyckas väl.

  2. Nils-Olof Persson skriver:

    Jag fastnar för ett par rader i sista stycket: “västvärldens kristenhet i sin iver att visa sig tolerant och modern i fråga om galor och glans har orsakat bristande stöd för många vacklande guds barn”. Jag tror att du ha mer än rätt i detta. Dessutom kan man lägga till ytterligare områden i livet där västvärldens kristenhet gjort samma sak. Jag tänker på synen på äktenskap och familj. Min egen dotter har fallit på det området. “När pastorns dotter kan bo sambo med en icke-troende man så är det nog inte så farligt”. Med risk för att bli hånade och bespottade behöver vi ha upp detta ämne på samtalsbordet och predikstolen igen. Låt oss söka Guds pris och inte människors!

  3. Torbjörn S Larsson skriver:

    SAMBO ÄR EN ALLVARLIG SAK.

    Det visar att man inte bryr sig om Guds tankar utan sätter begärelsen före det äkta ståndet. Människor väljer sambo för att de har föräktenskapliga förbindelser. Och det är mycket allvarligt, för sällskapstiden är den enda tid som var avsedd att lära känna partnen utan att sex är det viktigaste. Den som väljer sex före äktenskapet kommer aldrig någonsin att få veta om hon/han verkligen älskade personen eller om hon bara älskade sex.

    Guds ord vet alltid bäst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.