Nåden är ett fruktansvärt vapen som dödat nästan lika många som den räddat. Om inte nåden bärs av en hand som skälver av Gudsfruktan så förgiftas människan av friheten och dör i avfällighet. Vi blir som det kriminella ungdomsgänget som bjudits in till den snälle gamle farbrorn på läsk och kakor, som medan han ordnar allt i köket för dem, sitter och viskar: ”Gubben är senil och halvdöv, vi tömmer rummen medan ni sitter och pratar,”
Lag förstår vi, öga för öga, tand för tand, en hård och rättvis terror. Det passar den religiösa människans sinne.
Därför har vi gjort nåden till teologi och kartlagt friheten och så förlorat respekten för Gud och för evighetens villkor. Nåden har ställts mot Gudsfruktan. Gudsfruktan har ratats och nåden har blivit en ny fruktansvärd lag.
Men nåden, Guds oerhörda frihet, vem kan hantera den?
I själva verket är nåden ett makalöst, underbart undantag, ett mirakel som vi aldrig kan kalkylera med, bara drabbas av när den plötsligt kommer, trots allt. Vi vet att den är verksam i Jesus, att vi fick den idag men att den måste sökas ny för imorgon.
Så länge nåden mottas i Gudsfruktan så bär den underbara frukter. Onda människor förvandlas till helgon och hem som är jordiska helveten till paradis. Församlingar växer skälvande av Gudsfruktan och drabbade av nåd. De fylls med människor som jublar inför Guds undantag, nåden, inför det oförutsägbara miraklet. Guds ande som älskar helig gudsfruktan och tacksamhet över Guds nåd i Jesus, stormar och brusar där inne. Tungor av eld blir synliga. Där nåden är ett oförtjänt mirakel sker också annat som också det är omöjligt: frälsning, försoning och helande.
Allt är så underbart, så starkt men så bräckligt, så villkorat. Nåden måste mottas i Gudsfruktan, annars blir den ett dödligt gift för människorna. Detta visste ovännen om och han sådde i Guds åker. Han lärde oss att bli hjärtlösa, att kalkylera, att ställa nåden mot Gudsfruktan. Vi gjorde Gud till en tandlös, ointressant gubbe som alltid är snäll. Vi bedrövade så den helige Ande och det brusande väckelselivet lämnade Guds församling.
Billig nåd
I boken ”Efterföljelse” skiljer Dietrich Bonhoeffer mellan billig och dyr nåd;
”Billig nåd är rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som förut. … Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa. … Dyr nåd är det evangelium som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren som vi måste knacka på för att den ska öppnas. Den är dyr därför att den kallar till efterföljelse, den är nåd därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa…
Idag har Guds barn ett reformatoriskt uppdrag: att återta det land vi förlorat. När nåden åter får växa upp ur Gudsfruktan, ur respekt för Gud, händer något underbart: Den kraft vi trodde var förlorad, den närvaro vi trodde var för evigt borta kommer åter och människor blir på nytt frälsta, försonade och helade. När Paulus såg hur vi människor hanterade Guds nåd, förankrade han den i vår vigning till Gud, i dopet.
Före och efter, från och till:
”Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?” Rom6:1-3
Dopet är en avgränsning mot det liv vi levde tidigare och en riktningsförändring. Vi har blivit döpta till Kristi död och vår gamla natur har korsfästs med honom. Vi dog från synden, från ett liv dominerat av begären. Med Jesu kors i mitten korsfästs på båda sidor min kropp och min själ.
”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.” v4-6
Två rövare korsfästs med Jesus. Det är fostrande att tänka sig den ena som min kropp och den andra som min själ. Båda är dödsdömda men den ena med hopp om räddning.
I samma anda talar Petrus om trons mål, att vinna själens frälsning (1Petr1:9)
Dopets ”till” är Kristus. Det är ett liv för Jesus:
”Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.” Rom6:8-11
Livet efter dopet är ett uppståndelseliv där jag död för mitt eget, lever för Gud. Jag har avklätt mig själv och iklätt mig Kristus.
Fortsättning följer
Kjell Fors