Klassisk baptism – blogg

Helighetens återkomst

Det vi alltså behöver mer än något annat är helighetens återkomst. Helighetens återkomst är Guds återkomst till församlingen. Gud kan inte komma som något annat, inte reducerad, inte delad, inte som något mindre, bara som Han är. Guds natur sammanfattas som trefaldig, komparerad, höghelig Helighet .

”Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet.” Jes 6:3

I Guds trefaldiga helighet bor alla Guds egenskaper. I heligheten bor Guds skönhet, ljuvlighet, renhet, dom, vrede, kärlek—allt förenat i en outhärdlig närvaro. Där Gud är, där är Hans helighet. Oerhörd, avskild och annorlunda kommer Han till oss genom sin Ande, sin helige Ande. I detta outhärdliga ljus syns allt som skuggorna annars döljer och profeten, drabbad nära sin undergång av Guds ljus, ropar tillbaka:

”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Jes 6:5

När Juda fördrevs i exil i Babylon var folket tvunget att göra en plågsam omvärdering. Profeter man uppskattat för att de alltid varit hoppfulla, ratades för dem som man förföljt, som t.ex. Jeremia—som talade sanning. Man jämförde sina liv med den standard Gud uppställt och man befanns väga lätt (2 Kung 17:5-20). Guds namn blev under exilen för heligt för att uttalas. Folket lärde sig Gudsfruktan.

Det samma gäller naturligtvis oss. Gud är Gud, för evigt. Du omvänder dig till gudsfruktan genom att låta Guds tilltal påverka livet. Då får du bära frukt.

”Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”  Tit 2:14

”Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.”  Hebr 12:7

Jag tror att vi kan vända utvecklingen genom att tillåta återkomsten av Guds helighet. Vi tillåter Guds helighet att återkomma när vi återger Guds Ord sin rättmätiga auktoritet över livet. Vi tillåter Guds helighet att vila över våra liv när vi ödmjukar oss inför Ordet och inför dem som har ansvar för vårt väl. Vi tillåter Guds heligheten verka i våra liv när förmaningen får oss att korrigera livet – fria från fördömelse och i glädje, för fostran till Kristuslikhet.

Guds kärlek är omedelbar och för intet men den helige Andes förtroende får du förtjäna. När du så börjar en ny noggrann, lyhörd vandring med Gud så händer något underbart : Guds Ande, som du så ofta bedrövat, börjar vila över ditt liv och där Guds Ande är, är allt möjligt. Där Guds Ande är, där är nåd, både över dig och dem som kommer i din väg. Där Guds Ande är, finns frihet för de fångna, syn för blinda och ett nådens år. Där Guds Ande är, värms vart fruset hjärta och bor bistånd i varje nöd. Livet blir värt att leva!

”Ty HERRENS ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”  2 Krön16:9

Kjell Fors

Livet efter dopet
Varför är det så liten skillnad mellan livet för och efter dopet? Jag tror att det beror på att vi skapat en ursäktande kyrklig kultur utan gudsfruktan. Priset för efterföljelsen och uppföljningen av hur vi lever våra liv ingår inte i den kultur de moderna baptisterna format. Men kan vi skilja födelsen/dopet från det åtföljande livet? Jag tror det är omöjligt. Den yttersta tidens kristna ska erövra och återta detta förlorade land. Uppståndelselivet ska bli vårt!

Vi har varit dåliga på att leva i livet efter dopet. Vi vet knappt ens vad det handlar om. Ändå ger Guds Ord oss god vägledning.

”Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, och ni förnyas nu till ande och sinne. Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet. Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle. Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver. Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.” Ef4:23-32

Avfallet

Det som får mig att häpet stanna upp ibland är när jag ser på mitt liv utifrån med snart 40 år som kristen, och ser hur avfälligt jag understundom lever. När jag tittar upp ser jag att också andra lever lika illa som jag. Har vi fullständigt förlorat insikten om Guds helighet? Min bekännelse kan väl vara hög men mina handlingar talar ett helt annat språk. Den Gud jag tjänar med min mun, gör jag uppror mot i mina handlingar. Någonstans inom mig är jag övertygad om att när jag förlorade gudsfruktan så förlorade jag en dyrbar skatt: Förmågan att stå fylld av vördnad inför Guds väsende. Ödmjukhet och en verklig vilja att lära känna honom och behaga honom försvann i samma stund. När vi trodde att vi vann frihet från Gud genom att synda på hans nåd, hände något helt annat. Vi blev ensamma och gudlösa. Det blir allra mest tydligt när vi står inför en ofrälst människa. Vi vill vittna men har inget att säga och en kraft till genombrott finns där inte. Vårt liv har ingenting som den ofrälste vännen vill ha, så ohyggligt och enkelt är det. Jag vill väl men den kraft som bara bor i renhet finns inte i mitt liv.

”De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!” 2Tim3:4-5  

Kommen så långt i min omvärdering, kan jag se samfundens och församlingarnas tillbakagång med helt andra ögon. Jag förstår att de är resultatet av mitt och många andras avfälliga liv. Vi är hundratusentals som lurats av en allt tillåtande teologi. Den har berövat oss den kraft som bor i helighet och därmed berövat andra deras frälsning ur sjukdom och evig död. Det är ingen slump att våra samfund var som allra störst, när de var som minst tillåtande. Ett närmast oöverstigligt hinder som gör det näst intill omöjligt för människor att sluta sig till den kristna församlingen är dess låga trösklar.

Bilden är likadan internationellt: En bok som påpekar sambandet är skriven av professor Thomas C. Reeves och heter ”The Empty Church: The Suicide of Liberal Christianity” Han konstaterar att moderata kyrkor snabbt tappar medlemmar medan starkt evangelikala och strängt katolska inte bara håller utvecklingen stången utan t.o.m. växer!

De moderata kyrkorna, skriver han har ofta agendor men inte nödvändigtvis andliga. De nya inriktningarna rör sällan de gamla hjärtefrågorna, omvändelse, tro och frälsning. ”Alltför ofta förutsätts det”, skriver Reeves att ”Gud är helt och enbart … trevlig. En sådan Gud skulle ju aldrig döma dem som är ovilliga att sätta tro till honom, eller hur?” Vad han verkligen tycks värdera är personliga uttryck, befrielse och ett högre medvetande – ett sekulärt evangelium som är svårt att särskilja från projekt drivna av departement och intresseorganisationer”

”Amerikanare är praktiska människor”, säger Reeves ”och väldigt många går inte att övertyga om att de moderata kyrkorna är värd deras tid.” Liberal protestantism, i sin medvetna strävan av samlevnad med den sekulära världen har lyckats i att göra sig själv överflödig.”

Han avslutar med att skriva att ”Det finns verkligen orsaker till pessimism, men enligt min bedömning så lever än möjligheten till självförändring. Om tillräckligt många moderata kristna blir informerade och oroade så tror jag att de har en möjlighet att återuppväcka och vitalisera sina församlingar”

fortsättning följer…

Nåden är ett fruktansvärt vapen som dödat nästan lika många som den räddat. Om inte nåden bärs av en hand som skälver av Gudsfruktan så förgiftas människan av friheten och dör i avfällighet. Vi blir som det kriminella ungdomsgänget som bjudits in till den snälle gamle farbrorn på läsk och kakor, som medan han ordnar allt i köket för dem, sitter och viskar: ”Gubben är senil och halvdöv, vi tömmer rummen medan ni sitter och pratar,”

Lag förstår vi, öga för öga, tand för tand, en hård och rättvis terror. Det passar den religiösa människans sinne.

Därför har vi gjort nåden till teologi och kartlagt friheten och så förlorat respekten för Gud och för evighetens villkor. Nåden har ställts mot Gudsfruktan. Gudsfruktan har ratats och nåden har blivit en ny fruktansvärd lag.

Men nåden, Guds oerhörda frihet, vem kan hantera den?

I själva verket är nåden ett makalöst, underbart undantag, ett mirakel som vi aldrig kan kalkylera med, bara drabbas av när den plötsligt kommer, trots allt. Vi vet att den är verksam i Jesus, att vi fick den idag men att den måste sökas ny för imorgon.

Så länge nåden mottas i Gudsfruktan så bär den underbara frukter. Onda människor förvandlas till helgon och hem som är jordiska helveten till paradis. Församlingar växer skälvande av Gudsfruktan och drabbade av nåd. De fylls med människor som jublar inför Guds undantag, nåden, inför det oförutsägbara miraklet. Guds ande som älskar helig gudsfruktan och tacksamhet över Guds nåd i Jesus, stormar och brusar där inne. Tungor av eld blir synliga. Där nåden är ett oförtjänt mirakel sker också annat som också det är omöjligt: frälsning, försoning och helande.

Allt är så underbart, så starkt men så bräckligt, så villkorat. Nåden måste mottas i Gudsfruktan, annars blir den ett dödligt gift för människorna. Detta visste ovännen om och han sådde i Guds åker. Han lärde oss att bli hjärtlösa, att kalkylera, att ställa nåden mot Gudsfruktan. Vi gjorde Gud till en tandlös, ointressant gubbe som alltid är snäll. Vi bedrövade så den helige Ande och det brusande väckelselivet lämnade Guds församling.

Billig nåd

I boken ”Efterföljelse” skiljer Dietrich Bonhoeffer mellan billig och dyr nåd; 

”Billig nåd är rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Eftersom nåden ändå uträttar allt, kan allt fortsätta som förut. … Billig nåd är nåd utan efterföljelse, nåd utan korset, nåd utan den levande Jesus Kristus, han som blev människa. … Dyr nåd är det evangelium som alltid måste sökas på nytt, gåvan vi måste be om, dörren som vi måste knacka på för att den ska öppnas. Den är dyr därför att den kallar till efterföljelse, den är nåd därför att det är Jesus Kristus som kallar oss att följa…

Idag har Guds barn ett reformatoriskt uppdrag: att återta det land vi förlorat. När nåden åter får växa upp ur Gudsfruktan, ur respekt för Gud, händer något underbart: Den kraft vi trodde var förlorad, den närvaro vi trodde var för evigt borta kommer åter och människor blir på nytt frälsta, försonade och helade. När Paulus såg hur vi människor hanterade Guds nåd, förankrade han den i vår vigning till Gud, i dopet.

Före och efter, från och till:

”Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?” Rom6:1-3

Dopet är en avgränsning mot det liv vi levde tidigare och en riktningsförändring. Vi har blivit döpta till Kristi död och vår gamla natur har korsfästs med honom. Vi dog från synden, från ett liv dominerat av begären. Med Jesu kors i mitten korsfästs på båda sidor min kropp och min själ.

”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.” v4-6

Två rövare korsfästs med Jesus. Det är fostrande att tänka sig den ena som min kropp och den andra som min själ. Båda är dödsdömda men den ena med hopp om räddning.

I samma anda talar Petrus om trons mål, att vinna själens frälsning (1Petr1:9)

Dopets ”till” är Kristus. Det är ett liv för Jesus:

”Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.”  Rom6:8-11

Livet efter dopet är ett uppståndelseliv där jag död för mitt eget, lever för Gud. Jag har avklätt mig själv och iklätt mig Kristus.

Fortsättning följer

Kjell Fors