Kan det verkligen vara samma Gud som kristna och jihadister kommunicerar med? Del 2 av 3.

I föregående inlägg redovisades lite av samtidens värderingar och yttranden kring sambandet mellan Gud i kristen/biblisk tro och gudsbegreppet i en annan religion som inspirerar en liten minoritet men dock alltför stor till död lidande smärta och elände.

Vi lyfte fram tankar och värderingar från tex svenska kyrkan (biskop Bonnier) som också ärkebiskopen tycks stå för.

Men hur är det då med den ”Abrahmitiska gudsbilden”, islam och judiskt/kristen tro.

Med tillstånd av pastor Clas Göran Bergstrand redovisas här hans synpunkter kring samma frågeställning.

 

Claes Göran Bergstrand

” Tror kristna och muslimer på samma Gud? Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet. Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”.

”Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.”

”Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al-´ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet. En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”.

Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah.

Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så?

För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter.

För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen.

Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning.

Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter! Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader.

Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.”

”Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.

Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12).

 

I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7).

Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.

Ärkebiskopen

Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!

IS barn som strax skall döda kristna

Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige.

Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).”

Clas Göran Bergstrand

Ju mer jag för min del satt mig in i den teologiska diskussionen som den går att få del av blir jag allt mer nyfiken. Hur kan det komma sig att traditionellt kristna ledare och förkunnare för fram ett budskap som man inte kan känna igen. Bergstrands synpunkter måste vägas mot det som lyfts fram i inläggen 1 och 2 och som återkommer i del 3.

LGB

 

Min Gud och andras gudar…Kan det vara så? Finns det fler Gud än en? Del 1 av 3.

Vem är Gud? Frågan är inte enkel att besvara och vetenskapligt väl bildade personer och institutioner har ägnat årtusenden för att studera och tänka kring detta. Vem är då Gud för mig?

För mig har Gud uppenbarat sig i Bibeln och genom sin Son Jesus. Här kan jag se och ta till mig vem Gud är och hur han tänker och vad han vill med oss och med mig.

I påsktid jagas vi av påskfjädrar godis, ägg och sill som via reklam och matvarukedjor ökar vår konsumtion. Att Gud genom det vi kallar påsk skapade en väg för mig till honom för just min skull, ja det kommer liksom i skymundan. I Sverige känns det så. I Rom invid Kolloseum där många Jesu lärjungar hånats, piskats, torterats och dödats firade i år otroligt mycket folk en gripande påskmässa om Kristi lidande. De flesta svenskar i vår huvudstad gjorde nog annat.

Illdådet i Stockholm

Vi har under april  upplevt ett illdåd där en enskild person lyckades mörda fyra personer och skada ett tiotal flanörer mitt i Stockholms city.

Obegripligt hemska scener av död och smärta skapades på bara ett par sekunder. En terrorhandling utförd med specifika syften eller var det ett dåd av en så kallad galning?

Polisutredningen beräknas pågå under lång tid, men gärning och metod vittnar om en aktivitet enligt de intentioner som den islamska staten förordat. Billig och enkel metodik där enskilda personer kan åstadkomma mycket död och lidande.

Enligt uppgifter hade lastbilsmördaren i Stockholm kontakt med och inspirerats av IS. Det rör sig då om massmord med specifika syften kopplade till IS mål. De handlar om förverkligande av de man anser sig stå för; en ren tolkning av koranen och islam. En strikt tillämpning av islams lag och utveckling av ett gränslöst islamskt rike; kalifatet.

Media har fyllts av inslag kring illdådet och den till synes enskilde utövaren. Vem är han? Han var i mosken innan dådet. Han besökte en sk radikal stockholmsmoske…. Allt det har skildrats. Men väldigt få analyser har visat på den teologiska grunden för hans massmord.

  • DN skriver så här om IS, mördarens inspirations källa enligt egen utsaga.
  • ”IS, Islamiska staten, är en militant terrorgruppering som kämpar för att införa en extrem form av islam, med våld om så behövs. IS har invaderat landområden i Syrien och Irak, gjort sig skyldiga till brutala människorättsbrott och rekryterat anhängare från hela världen i sin krigföring. De har en ”armé” på uppskattningsvis 80.000 man i Syrien och Irak. De områden de erövrat kallar de för ett ”kalifat”, ett rike styrt enligt Guds (Allahs) principer som leds av Guds ställföreträdare, kalifen. Islamiska statens kalif är den 45-årige irakiern Abu Bakr al-Bagdadi, en hemlighetsfull man som mycket sällan visar sig offentligt.”

Vidare skriver DN

”Islamiska staten företräder en extrem variant av sunniislam. Inom islam finns en skiljelinje mellan sunniter och shiiter. Skillnaden består – mycket kortfattat – i vem som ska räknas som profeten Muhammeds efterträdare och vilka som ska vara hans uttolkare (imamer).

IS företräder en riktning som förespråkar en återgång till de lagar och traditioner som rådde vid tiden för Muhammeds död på 600-talet. Trosriktningen kallas wahhabism eller salafism och är inte helt ovanlig inom islam. Men det som särskiljer IS och al-Qaida och liknande terrorgrupperingar är att de vill införa de gamla traditionerna med våld och att de anser sig ha rätt att döda alla som inte följer deras lära.”

Utifrån ovanstående underlag kan man ju klart se att IS är en slags missionsorganisation med teologiska syften. Den representerar en väldigt liten del av muslimsk religion och dödar såväl andra muslimer som kristna med lika stort engagemang och blodtörst.

Den häktade lastbilsmördaren i Stockholm ville byta ut rättens förordnade stjärnadvokat med en advokat med muslimsk tro av samma art som han själv och IS har. De  blir därmed en slags signatur på att denne man såg sin roll som en slags missionär för sin tro.

Så här reder Svenska Dagbladet ut en av motivbilderna:

– ”Så tänker en självmordsbombare;”

Att använda sitt eget liv som vapen i självmordsuppdrag är en tämligen ny företeelse inom islam. Självmordsbombare, eller martyrer som man kallar sig själva, uppträdde för första gången i inbördeskrigets Libanon 1983.

Martyrerna” har en dualistisk världsbild, där världen är indelad i ont och gott. Själva ser de sig som Guds krigare för en god sak, konstaterar islamologen Jan Hjärpe i Lund. Han pekar på den pakistanska sociologen Nasra Hassans forskning bland palestinska självmordskandidater – eller ”martyrer” som de själva ser sig eftersom självmord är absolut förbjudet inom islam.
– Som martyrer får de gå direkt till paradiset, de kan komma nära profeten och be förböner för sina anhöriga.

Islamologen Philip Halldén har studerat värvningsförsök av ”martyrer” på islamistiska hemsidor. Han har hittat en filmsekvens där en frivillig är på väg att dö. Strax före dödsögonblicket lyses mannens ansikte upp av ett leende. ”Nu går han in i paradiset”, förkunnar speakern.
Professor Jan Hjärpe tror dock inte att längtan till paradiset är främsta drivkraften bakom terrordåden utan snarare hämnden och viljan att bli respekterad.
– Se på Hizbollah i Libanon. I dag har de upphört med sådana aktioner och blivit en del av Libanons politiska etablissemang. Det visar att den strategi man borde ha för att få ett slut på attentaten är att låta folk inge respekt på andra sätt än genom dåden, säger Hjärpe.

Hur ser ”martyrernas” föreställning om paradiset ut?
Jan Hjärpe menar att betydelsen av de sexuella metaforerna är starkt överdrivna – som att män som offrar sig skulle få förlusta sig med 72 jungfrur i paradiset.
– Ser vi till paradisskildringarna i haditherna (nedteckningarna om profetens liv) är poängen att det inte går att göra sig en föreställning om paradiset. Där sägs att ett enda träd är så stort att om en snabb ryttare rider i hundra år befinner han sig fortfarande i skuggan av samma träd.”

Svensk teologisk bild

I delar av den svenska kristenheten finns en tvetydig bild av Gud i förhållande till Jesus och Bibeln. I den postmoderna samhällstraditionen fungerar Kristus som ”den enda vägen” mycket provocerande så det liberala prästerskapet gör sitt yttersta för att gå runt Jesus.

För en tid sedan i samband med att en person i Svenska kyrkans ledning ogillade torgförande av kors uppstod en rad meningsutbyten om Jesus och hans monopol kopplat till begreppen ”Abrahamitisk religion” En av rösterna i den debatten var biskopen i Skara Åke Bonnier. Så här skrev han själv i Dagen:

Åke Bonnier Biskop i Skara

Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. Han avrättades av den lokala romerska myndigheten genom det vanliga tortyr- och avrättningsredskapet med korslagda träbjälkar. Vår tro är att han de facto uppstod från de döda och att han i dag genom enheten med Gud är närvarande mitt ibland oss.

På detta sätt kan man ytterst förenklat beskriva den kristna trons centrum. Detta är vår bekännelse eller åtminstone en del av den.

  • Men den intressanta grundfrågan är om det är nödvändigt att denna tro och övertygelse­ har monopol på sanningen? Kan det vara så att Gud också möter på andra sätt i andra religioner eller utesluter en kristen tro detta?

Vidare anför Bonnier:

”Det är naturligtvis lätt att citera bibelord som talar om att Jesus är ”vägen, sanningen och livet” och som fortsätter med påståendet att ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Johannes 14;6 väggdekoration Södertullskyrkan Uddevalla

Om man menar att inkarnationen, såsom de kristna förstår den, utesluter alla andra vägar till Gud betyder det att Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen.

Om inte människor kommer till tro på Jesus Kristus måste ju rimligen detta leda till någon form av konsekvens för den som inte tror. Det handlar om eviga straff av något slag som kan, men inte nödvändigtvis måste, innebära ett evigt lidande­.

Om det nu är så måste rimligen alla muslimer leva i förvillelse och egentligen inte i någon gudsrelation eftersom Gud då inte kan vara såsom Koranen beskriver Gud. Likaledes måste alla judar ha fel även om vi som kristna delar Gamla testamentet med dem.

Om nu både judar och muslimer har fel borde detta leda till någon form av konsekvens för dem som påverkar livet efter detta. I vilket fall utgår det förda resonemanget från att Gud antingen alltid varit kristen eller att Gud så att säga konverterade under ”resans gång”.

Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.

Biskopens  och bibeln

I Johannes 14:6 säger Jesus:

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

I Sveriges radio mitt nder årets påskfirande  återupprepade biskopen i Skara sin åsikt: Jag kan inte hävda att min sanning är den enda sanningen. Att Jesus är den enda vägen till Gud. Att jag har rätt och Du har fel som har en annan åsikt.

Vad är det då biskopen egentligen säger?

  • Jesus själv säger:Ingen kommer till Fadern utom …osv. Jesus säger också han är vägen (bestämd form singularis osv)
  • Det biskopen säger är att det Jesus säger är inte korrekt. Biskopen har ett annorlunda budskap än Jesus men med vissa likheter men med avgörande skillnader.

När vi kristna talar om Bibeln som Guds ord måste vi försöka förstå vad som menas med detta. Menar vi att varje ord är Guds ord, och därmed ett uttryck för vad Gud vill? Vi kan då fråga oss om varje handling som återfinns i Bibeln ett uttryck för Guds vilja, även de massmord på människor, inklusive kvinnor och barn, som beskrivs?”

Så långt Åke Bonnier i Skara.

  • Av frukten känner man trädet

Det finns ett samband mellan det som finns i djupet av hjärtat. Det som är drivkraften i människans inre. Ett träd som inte sköts ger dålig smak. En frukt bär med sig spåren av möda och grundläggande omsorg.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan de krafter som den bibliske Guden och Jesus har och ger och de krafter som skapar död, elände, smärta, sorg och trasighet antingen det är i Stockholms city eller Nordkorea, Syrien eller Saudi, Iran eller mord av kristna i Egyptiska kyrkor som åter ägde rum härom dagen. Och nu ytterligare mord i islams namn i Paris centrum. Är det Gud som inspirerar eller är drivkraften från annan gud än Judars och kristnas`

Så frågan är: har vi samme Gud? Vi som är kristna och judar har ju bevisligen det. Jesus bad till Fadern dvs den Gud som han som Jude trodde på, var en del av och som Skrifterna stod för. Men den tredje religionen inom ramen för det som kallas abrahamitisk religion… Knappast..i alla fall inte med bibliskt stöd.

Över 45 döda i attack av Islamska staten på gudstjänstfirande kristna i Egypten

 

 

 

 

 

 

LGB

Följeslagarverksamheten oberoende granskning i konflikt- och terrorismrikt område. Hur är det egentligen med oberoende?

Det ekumeniska följeslagarprogrammet är en internationell satsning i avsikt att skapa försoning mellan Israel och Palestina.

Kyrkornas Världsråd som samordnar inte mindre än 340 kyrkor världen över antog utmaningen och med hjälp från lokala kyrkor och organisationer startade det i augusti 2002 Ecumenical Accompanimet Programme in Palestine and Israel, EAPPI.

Huvudmålet var att få ett slut på ockupationen och våldet. I det arbetet skulle följeslagarna vara en internationell närvaro som kunde visa solidaritet och stärka de lokala kyrkorna och de palestinska och israeliska krafter som verkar för fred. Allt med grund i folkrätten och ickevåldets ideologi.

I Sverige gick ett tiotal kyrkor( också Eqmeniakyrkan), samfund och organisationer samman och med Sveriges kristna råd som huvudman kunde de första följeslagarna sändas ut under hösten 2002. Efter det har grupper med följeslagare funnit på plats i Israel och Palestina.

Följeslagarna är placerade på olika orter och skriver sina reserapporter utifrån erfarenheter de fått med kontakter, enskilda och grupper utifrån sin regionala placering.

Samtliga deltagare är placerade i palestinskt område.

Det står uttryckligen i verksamhetens förutsättningar att  det inte skall ske någon ensidighet i rapporteringen. Direkt kan man dock  konstatera att 100% av följeslagarna är placerade i palestinskt område.

Om man läser reserapporterna och sorterar dem fråga för fråga, dels också geografiska beskrivningar av iakttagelser och rapporter om incidenter får jag en entydig bild. Det handlar om allt annat en icke ensidighet utan det en en totalt dominerande rapportering utifrån palestinska frågeställningar  och om sk. palestinska geografiska områden. Det som redovisas  är förhållanden där israeliska militärer eller myndigheter uppges kränka enskilda, samt skapar negativa händelser för kollektiv-och individuell smärta.

Ytterligt begränsat redovisas till exempel hur palestinsk raketbeskjutning sker mot enskilda judiska familjer eller personer. Ej heller terrorism/terrorismliknande aktiviteter från palestinska aktivister.

Inte med bästa vilja i världen kan man anse verksamheten såsom den redovisas vara neutral mellan israel och Palestina. Nej när jag läser man igenom dokument och beskrivningar är det en slags uppdelning i onda och goda. Utgångspunkten tycks för mig som läsaren vara  ett givet etiskt förhållningssätt fastlagt redan innan varje  ny ledsagare avreser till området.

I det fall verksamheten skulle kunna sägas komma i närheten av ett israeliskt perspektiv handlar det om visst antal Israeler som uppfattas verka för försoning och fred med insikt i palestiniernas perspektiv. Självfallet då i opposition till Israels formella positioner.

Det är värt att notera hur rapporteringen av händelser sker. I en reserapport beskrivs och rubriceras;

  • Avrättning utan rättegång. Begreppen används för incidenter där parter hamnat i konflikt och vapen används med verkanseld.
  • Palestinska ungdomar som angrep israels polis dödades i samband med angreppet.

Att upplopp våld och mordförsök uppstår är ytterst beklagansvärt. När myndigheter försöker lösa sådana situationer används tyvärr i undantagsfall våld som då blir livsfarlig. När dylika angrepp sker i t.ex. Bryssel, Paris och där polis eller militär ingrep benämns detta som åtgärder mot terrorism i avsikt att lösa en hotfull situation. I Israel/Palestiba kontexten kallas det utomrättsliga avrättningar.

Ingenstans i texterna beskrivs att Israel är den enda stat i regionen som  omfattas av begreppen demokrati och rättsstat. All beskrivning visar på dess motsats.

Varje läsare och kyrklig stödjare av verksamheten bör självständigt bilda sig en uppfattning vad vi åstadkommer för den opartiska fredsbervarande verksamheten.

Värt att notera kan vara:

Orter där följeslagarna är stationerade- obs stationering redovisas enbart ske inom den palestinska myndighetens områden

Yanoun
Tulkarem

Betlehem Födelsekyrkan

Jayyous – Tulkarem
Jerusalem
Betlehem
Hebron
Yatta
Jeriko
Jerusalem al-Ram

Sdrot Israel. En av tusentals raketer som fallit över staden

 

 

Lite statistik över vad som faktiskt hänt sedan 13 september 2015

  •  47 civila i Israel dödats i terroristattacker
  •  686 skadats.
  • Det har ägt rum 171 knivattacker och 110 försök till knivattacker,
  • 141 skjutningar och
  • 55 fordonsattacker

 

Attacker mot Israel 2001- 2009

  • Israel var utsatt för  8600 angrepp under dessa år

Städer i Israel som anfallits från Paletstinska områden

  • Sderot
  • Ashkelon
  • Ahsdod
  • Beer Sheva

 

En volymindikator

  • Under en vecka besköts Israel med 850 attacker
  • En annan vecka handlade det om ca 1000 raketer mot civila mål i Israel
  • 2015: skickade palestinierna iväg 4 594 raketer och granater från Gaza mot israeliska civila mål

Slutsatser

I april 2017 dödades 4 människor i Stockholms city och 10 tals skadades svårt av en man som inspirerad av den Islamska statens lära, tro och ideologi. Han ville uppenbart döda oskyldiga människor. Det var en för Sveriges del alldeles unik händelse och den var helt förskräcklig. Religiös och politisk extremism kopplat till staka inslag för att motverka demokrati och öppenhet genomförde med full verkanskraft mord, sorg, smärta och skada. Inga skonades, vare sig barn, kvinnor, svenskar eller flyktingar.

När den spända situationen mellan Palestinska myndigheten och landet Israel värderas lämnar de opartiska helt verkligheten och låtas som om 10 000 tals terrorangrepp inte skett och inte heller sker. Kyrkan låtsas som om demokratins försvarare  nästan ”njuter”av att trakassera Palestinska medborgare. De neutrala observatörerna observerar inte vad Palestinska barn  i unga år får lära sig i skolan; hur man bäst mördar judar. Man märker inte att tex Hamas m.fl. klart uttalar att landet Israel skall utplånas från jorden och kartan. Att sådana kontextuella förutsättningarna påverkar en demokrati vilket rätt uppemnart förbises.

Att barn i demokratins Israel dagligen utsätts för dödsfara utifrån evidensmässigt lätt kontrollerbar fakta, har inte medfört att de ekumeniska följeslagarna ansett sig behöva bo i de städer som varje vecka utsätts för raketer och granater. Att de missprydande skydds stängseln skapar bekymmer för pendlare mellan de två staterna i tvåstatslösningen bekymrar medföljarna. Dock kopplas inte detta en redovisad minskning av antalet dödade israeler och väpnade incidenter i förhållande till hur det var innan stängsel fanns.

Ett accepterad neutralitet borde rapportera om såväl orsak som verkan. Den ena effekten är ju beroende av den andra åtgärden. En omvänd våldsspiral kunde ju utgå från en sådan neutralt beskriven verklighet.

Varje svensk kristen som är med i en kyrka församling  eller organisation som deltar i det program som initialt ser så bra ut, bör ställa sig lite bredare och djupare frågor om verksamheten. Kanske kunde då progammet utvecklas till vad det skulle kunna bli; ett ferdsbevarande initiativ.

LGB

Equmeniakyrkan i Störsjöstrand har något att säga.

Svenska missionskyrkan har under många år haft en fast och djup förankring i Västergötland.

I den bygden finns en klassisk frikyrklig tradition som bevarats och utvecklats positivt. Equmeniakyrkan är till vår och mångas glädje inte enbart HBTQ-korrekt, deltagande med stolthet i Pride tåg, liberalteologi av märklig sort eller stöd politiska grupper som vill Israel allt annat än gott. Inte heller bara feminist teologi med ängslan att kalla Jesu Far för Far för upplevd oro för exkludering. Inte heller församlingar som är oklara över om han är han eller hen är hon för inkluderande dialog i ”ögonhöjd”.

Nej det finns andra bilder som knyter an till det bästa från missions- och baptistsamfunden. Och utvecklad ”väckelsetradition” behöver inte vara otidsenligt nej kanske får man som lyssnare mer svar på livets frågor just här.

Söndagens TV gudstjänst sändes från Storsjöstrand. Här finns en klar evangelisk tradition och gudstjänst, Nedan finns en länk till gudstjänsten via SVT play:

https://www.svtplay.se/video/13102831/gudstjanst/gudstjanst-avsnitt-14-1?start=auto

Bert Stålhammar uttryckte sin glädje över gudstjänsten så här på facebook:

Så jag gick över till Svt 2:s gudstjänst från en Equmeniakyrka i Vårgårda kommun. En vacker stor kyrka där alla åldrar sjöng och deltog tillsammans. Storband, brass, barnkör, manskör plus kyrkokör.
Alldeles vanligs människor berättade om sin liv och hur deras Gudstro hade burit dem genom både svårigheter och framgång. En ung mycket duktig pastor predikade så att alla förstod påskens budskap. Det var 43 minuters ren hälsokost för själen som gjorde söndagens till den dag för vila och rekreation den en gång skapades för.”

 

LGB

Är det avtal och begräsningar av delar av kristen förkunnelse och utövning som gäller i den nya Equmeniakyrkan? Del 2 av 2

100 ÅR DÄREFTER…. HUR SER DET UT IDAG? TEOLOGISK GRUND ELLER ADMINSTRATIV UTVECKLING. SAMVERKANSAVTAL MELLAN SVENSKA KYRKAN OCH EQUMENIAKYRKAN 

 

 

 

 

 

Det är oftast missvisande att dra slutsatser av sådant som hände långt tillbaka i tiden och översätta detta till dagens kontext.

Vissa erfarenheter är dock värda att notera:

  • Enskilda människor och enskilda predikanter fick utstå personliga risker på många plan om man bekände ett personligt ställningstagande till den kristna tron i en tid då stat och kyrka var ett
  • Enskilda engagerade som drev frågan om rätten att läsa Bibeln, förstå densamma och därtill omsätta det inlästa i en personlig tro och religiös utövning, möttes med betydande misstänksamhet och kallades ej sällan för villolärare.
  • Baptistpredikanter som såg den personliga avgörelsen som grund för frälsningen mötte ett slags samhällskontrakt där formella strukturer ansågs dig redan ha klarat ut ”kristnandet”
  • Predikanternas glöd och tro delgavs människor oaktat formell religionsetikett oaktat om ev. dop, nattvard, konfirmation verkställts.  Dessa  insatser  sågs som  självklara i ett slags samhällskontakt där enskild personlig tro och omvändelse och tillit till Jesus inte riktigt betonades,

Utifrån denna verklighet är det spännande att försöka förstå den längtan till helhet och läkedom i Kristi kropp som nu ärligt finns i landet.Vi kristna ser varandra som en familj och vill manifestera helheten. Men samtidigt är min erfarenhet den att vi har en utveckling där vi gått runt den och applicerat vissa delar av samhällets värderingar såsom det vore kyrkans. Vissa finns dock kvar och de har inte ändrats över tid.

Medlemskap och dop inom svenska kyrkan.  Vad händer…

1972 var 95,2 % av svenska medborgare medlemmar i Svenska kyrkan.

2016 var det 65,2 %.

1900 var det sällsynt att någon inte var medlem i kyrkan. Det hände till och med att barn tvångsdöptes.

Först 1952 kom möjligheten att man som svensk kunde välja att gå ur kyrkan utan att alls behöva välja kyrkotillhörighet. Det fanns ett synnerligen starkt samband mellan Statsmakten och kyrkan. Var man svensk tillhörde man och kvinna, svenska statskyrkan,

I den religiösa kontexten under vilken de första baptisterna verkade så mötte de en Svensk Luthersk kyrka där nästan alla var med.  Vid  predikan om omvändelse, nåd, tro, frälsning, dop och församlingsgemenskap så riktades den till människor som alla var med i kyrkan och så gott som alla var döpta som spädbarn.

En del av det som upplevdes som provokation, kom troligen från det förhållandet att kyrkan skapat ett system där nästan alla var med. Sverige kunde då kallas ett kristet land. Alla var kristna. Det systemet av tro och religion kom direkt att stå i motsatsförhållande till väckelserörelsen. Där såg på det kristna livet på ett helt annat sätt.Kristen tro var inte en kulturell och nationell identitet i första hand utan byggde på en överlåtelse till Jesus som den enda vägen. Den förkunnelsen upplevdes nog  som rätt obscen.Kristnandet var avgjort med de åtgärder som den Lutherska kyrkan verkställt.

Först 1969 ändrade svenska kyrkan sin syn på medlemskap och man beslöt då att dopet alltid är medlemsgrundande.

Numera döps ca 45 % av nyfödda barn. På 1980 talet var den siffran runt 80 %.

Lewi Pethrus

  • Förkunnelse för barndöpta var en självklarhet
  • När frikyrkorörelsen pionjärer förkunnade Guds ord och inbjöd  varje enskild människa till frälsning genom Jesus Kristus följde naturligt inbjudan till dop. Dop i tro.
  • En  inbjudan som till övervägande del riktades till enskilda som redan var döpta enligt Luthersk tradition liksom förtecknande såsom kristna oaktat den egna inställningen.
  • Skulle baptistpastorn från Vargön Levy Pethrus kunnat verka och bidra till livsavgörande förändringar för kanske 100 000 tals svenskar om hans förkunnelse omgärdats av de teologiska och administrativa ramar Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan nu vill skapa?

 

 

Missionskyrkan hade innan sammanslagningen till Equmeniakyrkan ett samverkansavtal med Svenska kyrkan. Baptistsamfundet hade tidigare överläggningar med kyrkan men dessa kunde inte struktureras i avtal där dopfrågan var en punkt i  vilken samstämmighet ej kunde uppnås Därvid föll möjligheten till formellt avtal.

Nu har alltså Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan lyckats skapa ett avtal. För de f.d. missionsförsamlingar som levt med tidigare avtal är det självfallet glädjande att den nya ”kyrkokostymen” bekräftat vad som tidigare skapats.

För baptister och tidigare baptistförsamlingar uppstår en ny situation som blir rätt så unik. Equmeniakyrkan uttrycker ju att olikheterna skapar en helhet och är en del av dynamiken i det nya kyrkobygget. Gång på gång framhålles dialogen som metod. En dialog som beskrivs skall ske i det nya modeordet ”ögonhöjd”.

För en klassisk baptist uppstår dock en del rätt knepiga förutsättningar.

Utifrån urkundsmaterialet kring samverkansavtalet finns då specifika ställningstaganden från avtalspartnerna. Här nedan redovisas delar av det konkreta innehållet i samverkansavtalet där dopsynen får konsekvenser. Huvudlinjen kring avtalet behandlades av respektive huvudmans beslutande församling 2016.

  • Equmeniakyrkans egna angivna förutsättningar för samverkansavtal

”-I en framtida fördjupad gemenskap mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan får frågan om dopet hanteras på två nivåer. Dels bör båda kyrkorna principiellt bejaka varandras dop som former av det enda dopet, det vill säga att Kristus handlar som han har lovat. Dels kommer frågan att påverka förutsättningar för lokalekumenisk samverkan, nämligen att avtal om lokalekumenisk samverkan bara kan ingås där Equmeniaförsamlingen och dess pastor inte ger möjlighet till så kallade omdop. Också Svenska kyrkan har tidigare arbetat med sin dopförståelse när dopet 1996 blev medlemsgrundande. På grund av sina olika doptraditioner arbetar Equmeniakyrkan idag teologiskt, ecklesiologiskt och liturgiskt kring dopet och därmed lyfts dessa frågor fram än mer.

  • Svenska Kyrkans förutsättningar för avtal:

Vi uppmanar församlingarna att

• se medlemmar i våra kyrkor som delar av Kristi kropp och välkomna dem att delta i våra församlingars liv;

• där lokala behov påkallar, upplåta våra kyrkor åt varandra;

• verka för ökad samhörighet och samverkan med andra kristna församlingar på orten;

• där lokala pastorala och teologiska förutsättningar finns ingå lokala samarbetsavtal. Utifrån denna ekumeniska överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan bekräftar vi vår vilja

• att utveckla och fördjupa gemenskapen mellan våra församlingar till gemensamt ansvarstagande på den ort där vi verkar

• att stärka våra församlingars ekumeniska relationer med andra i strävan mot vidare enhet • (här kan olika samarbetsområden anges) Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. För att stödja, följa och utvärdera arbetet tillsätter församlingarna ett lokalt samarbetsråd som består av kyrkoherde och församlingsföreståndare samt ytterligare två representanter för vardera församlingen. En första avtalstid är 20xx xx xx till 20xx xx xx. Före avtalstidens slut ska avtalet utvärderas.

För x församling Svenska kyrkan För x församling Equmeniakyrkan

Godkänt av Domkapitlet i x stift

Kyrkostyrelsen i Equmeniakyrkan/ Samarbetskyrka ”

 

  • Tänkbar analys

Avtalstexterna och grundmaterialet visar tydligt på att Svenska kyrkan inte ingår avtal med en kyrka där dess pastorer predikar och tillämpar klassisk baptistisk tro, och förkunnelse.

Svenska kyrkans ställningstagande grundar sig på klassisk Luthersk tro. Det är väl i sig inget knepigt men frågan är om synen på baptistisk förkunnelse och bibelläsning ändrats när samtidigt svenska kyrkans ställningstaganden i andra frågor om tron förändrats?

Baptister och baptistförsamlingar möter i avtalstexterna således en kyrka som har exakt samma ställningstagande i denna lära som fanns när F O Nilsson predikade dop och döpte i Vallersvik. Exakt samma lära som Lille Nilsson mötte på Tjörn och som Pastor Länsberg mötte i Bohuslän i början av 1900-talet. Skillnaden från då till nu är att baptisterna inte utsätts för mordförsök eller stenkastning utan där möts med respekt såväl i det pluralistiska samhället som inom övriga kyrkofamiljer.

Remarkabelt är att notera att den kyrka som många svenska baptistförsamlingar tillhör idag är en kyrkoorganisation bejakar ett slags förbud för baptister att förkunna dop för troende om dessa personer fått ett föräldra-/släktbeställt dop/barnbegjutning i spädbarnstid.

Ovan namngivna baptister (Nilsson, Länsberg mfl) förkunnade tro, frälsning, omvändelse dop och församlingsgemenskap.

2017 måste den Equmeniaförsamling som vill ha samverkansavtal med svenska kyrkan lova:

  • Equmeniaförsamlingen och dess pastorer förbinder sig att inte döpa personer som redan döpts. (Svenska kyrkans imperativ och förutsättning)
  • Equmeniakyrkan själv svarar som  väl tränade politiker att man arbetar med frågan, men konstaterar sakligt att det som gäller, gäller, men att dopfrågan i sig lyfts fram än mer.

Vilka slutsatser kan man dra av ovanstående? 

  • Yrkesförbud på grund av kristen tro och teologisk övertygelse??

En svensk barnmorska ville arbeta som barnmorska med allt det som hör till yrket. Men hon ville inte utsläcka liv dvs genomföra och propagera för abort av levande foster.

Hon hänvisar sitt ställningstagande till hennes kristna tro och övertygelse. För det får hon yrkesförbud i Sverige, även om just abortingripanden är en ytterst liten del av en barnmorskas uppdrag. Samma barnmorska är väldigt välkommen att arbeta i yrket i Norge.

Baptistpastorer får ett yrkesförbud om pastorn inte dagtingar med sin övertygelse och samvete,

Svenska kyrkans krav för samverkan medför att de pastorer som vill arbeta i Equmeniaförsamlingar måste såväl individuellt som arbetsgivarförsamling ”förbinda sig” att aldrig i tro döpa en människa som kommit till insikt om dopets gåva i förhållande till omvändelse och ett nytt liv om personen döpts som barn på förälder eller vårdnadshavarens uppdrag oaktat föräldrarnas ansvar för klassisk Luthersk dopsyn.

Avtalstexten ger inte utrymme  ens för en gnutta pastoral tolkning i individuell själavård.

Pastorerna hamnar i en situation som är väldigt lik den deras kollegor hade från 1850 och framåt. Det finns utifrån skrivningen och texten ytterligare komplikationer

  • en baptistpastor i Equmeniakyrkan måste antingen A) dagtinga med sin övertygelse eller B)  byta yrke eller församling om pastorns församling tecknar avtal med Svenska kyrkan
  • En pastor med baptistiska rötter är inte anställningsbar i en Equmeniaförsamling om denna redan tecknat ett avtal med Svenska kyrkan och pastorn avser att predika en förkunnelse som i stort liknar den all världens baptistpastorer för fram,
  • Avtalstextens skrivning om ”förbinda sig” för såväl arbetsgivare som arbetstagare tyder på behov av skriftlig överenskommelse som ger avtalspartnerna trygghet i att baptistisk förkunnelse och dop inte äger rum. Här kan dock pastorn inom avtalsramen förkunna dop men måste därefter pastoralt försäkra sig att dopkandidaten inte är döpt eller vattenbegjuten som spädbarn. I sådant fall måste dopkandidaten avvisas med hänvisning till verkställd barndop eller så får kandidaten hänvisas till annan kyrka,
  • Det var på grund av inte enbart ”statskyrkosystemet” i sig eller ens enbart dopfrågan som skapade en teologisk skild uppfattning, Ett personligt ställningstagande till Jesus, en ”avgörelse” och ett individuellt mottagande av frälsningens gåva ansågs nödvändigt. Att ”bli” kristen genom formellt släktskap, grannskap, arv eller social och kulturell tillhörighet förkastades. Svenska kyrkans uppfattning vr länge att dop, konfirmation, husförhör och nattvard var grunden för beteckningen kristen. I sig är ju dessa yttringar tecken för en kristen men som tomma åtgärder alls inget. Baptismen predikade den enskildes tro och individuellt ställningstagande. Det finns en slags nutida attraktion i 1800 talets Luthers uppfattning. Begrepp som ”låga trösklar”, inkludering, dialog i ögonhöjd mm uppvisar likheter med folkyrkotanken. Men så behöver det absolut inte vara men det förtjänar att tänkas på.
  • Nedanstående exempel på klassiska baptistpastorer verksamma i min egen församling,skulle utifrån Equmeniakyrkans framförhandlade avtal  vara förhindrade att predika och tillämpa baptstiskt dop utifall dopkandidaten är barndöpt. Från 1850 och de därefter kommande 100 åren var det ytterst få svenska medborgare som inte var barndöpta eller som baptisterna då uttryckte  barnbegjutna. Allt var väl inte bra då och allt bör inte framhållas som gott.
  • Frågan är om det är en bra lösning på ekumenik och helhetssyn med formella avtalsbundna begränsningar för kristen undervisning och genomförande av dop i tro för personer som funnit ett nytt liv i Jesus Kristus?  Är vi inte idag i dessa frågor rätt så nära den frågeställning som fanns 1848 och som var grunden för tillkomsten av Svenska baptistsamfundet?
  • Har jag fel? Rätta ytterst gärna!!!! /LG

Carl Einar Hedeback

Otto Länsberg

”Lille” Nilsson

Kurt Zingmark

 

Bertil Eriksson

O Th Lantz

Nils-Arvid Andersson