Vad är den sekulära statens gudomliga uppdrag?

Frågan kan tyckas konstig. Hur kan en sekulär stat ha ett gudomligt uppdrag? Men det är just det som Nya Testamentet hävdar. I Romarbrevet 13:1 hävdar Paulus att ”det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom”. Det innebär att även om makthavaren i sig kan vara ond(eller god) så är själva överhetens ämbete och institution sanktionerad av Gud. Och medborgaren, kristen eller inte, bör underordna sig makten. ”De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning”(Rom 13:2). I Romarbrevet 13 inskärper också Paulus överhetens legitimitet att bära vapen och bruka våld. ”Den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda” (Rom 13:4b).

Staten har ansvaret för rättsskipningen och är ”hämnare” för det onda som sker i samhället. Den kristne skall inte ta sig den rätten utan har ett annat uppdrag. ”Ta inte rätten i egna händer… utan låt Guds vrede ha sin gång”(Rom 12:19). ”Men om din fiende är hungrig, ge honom att äta; om han är törstig, ge honom att dricka” (Rom 12:20.)  Den kristne skall sprida budskapet om Guds rike, försoning och frälsning medan staten bevakar lag och rätt, skapar ordning i samhället och bevarar välfärden. Det blir alltså två helt olika logiker och moraliska utgångspunkter att verka efter. Både den kristne och staten utför Guds uppdrag, men på helt olika sätt.

På Gamla Testamentets tid sammanföll de två uppdragen. Guds huvudsakliga uppdrag med världen löpte genom judarna som folk och den judiska staten Israel. Guds bud, vilket det finns många av i GT, riktades till hela folket och den statsbärande apparaten. Den teokratiska religiösa staten och Guds eget folk var instrumentet för Guds huvudsakliga vilja med världen. Därför är det svårt att skilja ut Guds uppdrag för den enskilde från Guds uppdrag för staten i Gamla Testamentet.

Guds uppdrag till den teokratiska staten Israel i Gamla Testamentet var ganska speciellt. Dels finns ganska väntade bud om att säkra medmänsklighet, välfärd, rättvisa, lag och ordning. Men här finns också Guds krav på att staten skall bevaka så att landets invånare har kvar den rätta tron på Herren Sebaot. För om folket avfaller så riskerar hela landet intas av främmande makt som Guds straff och invånarna deporteras till Babylonien eller annan otäck stormakt. Och det finns till och med påbud om att på Guds uppdrag föra krig mot främmande makt och utrota dem till sista man. En helt omöjlig tanke utifrån Nya Testamentet. Därför är det inte möjligt att rakt av överföra Gamla Testamentets gudomliga påbud till en modern sekulär stat som till exempel Sverige.

I Nya Testamentet övergår Guds huvudsakliga uppdrag med världen från den judiska staten till den kristna församlingen. Och huvuduppdraget blir ett helt annat. Budskapet om frälsningen genom Jesus försoningsverk och det nya bättre förbundet skall spridas till alla folk. Det är inte längre ett framgångsrikt folk med materiell välsignelse som är målet utan syndernas förlåtelse, början på ett evigt liv och en ny gemenskap med Gud själv som är det glada budskapet.

Och då uppstår plötsligt två parallella gudomliga uppdrag. Det primära uppdraget till den kristna församlingen att förmedla Guds frälsning genom evangelisation. Och det sekundära uppdraget till staten, vars kvarvarande huvuduppgift blir att säkra lag och ordning, tämja brott med straff, skapa rättvisa, materiell välfärd och vara allmänt god.

Observera att Guds uppdrag till nationen alltid utgår från dess geografiska gränser. Inte ens i Gamla Testamentet ges den judiska staten i uppdrag att vara ett världssamvete. Det mandat som överheten fått handlar om att verka ansvarsfullt inom det geografiska område man fått. Såklart hindrar det inte en ambition att försöka uppnå goda skeenden även utanför landets gränser.

Eftersom Nya Testamentets undervisning om statens uppdrag inte är särskilt uttömmande, eftersom nästan allt handlar om den kristna församlingen, så är det inte helt självklart vilka delar av Gamla Testamentets undervisning om staten som är direkt tillämpbara i vår tid. Men utifrån vissa uttalanden av Jesus och Paulus undervisning i till exempel Romarbrevet får vi ända goda ledtrådar.

I flyktingdebatten får man ofta höra kristna debattörer som tar Gamla Testamentets texter rakt av som en undervisning till både enskilda kristna och sekulära moderna stater. Men Guds förväntan på kärleksfullhet är så mycket större på den kristna församlingen. Den skall vara Kristi kropp och avspegla Guds oerhörda och utgivande kärlek till alla människor. Den kärleken har inga gränser.  Statens uppgift är också gudagiven och viktig men mer begränsad till att hålla ordning och reda och skapa välfärd inom sina geografiska gränser. Och agera gott i största allmänhet. Den kristna församlingen och staten har inte alls samma uppgift.

Vilken politik som en stat skall föra hamnar därför i det begrepp som svartvita aktivister avskyr mest, men som politiker alltid får jobba med, nämligen ”avvägningar”. Att väga landets resurser mot vad som kan göras för olika grupper. Att ta väl hand om ”främlingen” så gott som möjligt utan att slå sönder nationens fungerande system för de som redan bor där. En politik som leder till att landets funktioner, rättssamhälle och välfärd slås i bitar har misslyckats med sitt gudomliga uppdrag.

Den kristna församlingen däremot, skall utstråla Guds fullkomligt utgivande kärlek för alla människor. Ett mycket finare och svårare uppdrag som går längre och är mer hängivet än vad staten någonsin kan tänka. Här är det svårt att se någon direkt gräns för engagemanget för till exempel flyktingar i nöd eller hjälpbehövande i något utsatt närområde.

Thomas Forslin

Publicerat i Bibeltolkning, Debatt, Samhällsfrågor | 1 kommentar

CONCORD. INLÄGG NR 5. Slutinlägg

Det börjar vara dags att vi rätar på oss och lyfter våra huvuden för vår befrielse närmar sig!

Hungersnöd, fattigdom och sjukdom har snart utrotats. Alla kommer att ha rent vatten och leva sida vid sida i en enad värld, där våld och krig inte längre existerar. Det kommer att ha skett senast 2030. Åtminstone enligt FN, globala organisationer, EU, regeringar, myndigheter, institutioner, företag och civilsamhällesorganisationer på alla nivåer.

Det finns även en beskrivning som handlar om att vargar ska bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap ska vara tillsammans, och en liten pojke ska valla dem. Kor och björnar ska gå och beta, deras ungar ska ligga tillsammans, och lejon ska äta halm som oxar. Ett spädbarn ska leka vid huggormens håla, ett avvant barn räcka ut handen mot giftormens öga.

Några exempel på förutsättningen för den första beskrivningen:
• Vårt arbete utgår från de mänskliga rättigheterna och övertygelsen om varje människas inneboende förmåga att förändra sitt liv. Genom att stärka individer och påverka makthavare kan vi bidra till hållbar förändring.

• Vi arbetar för hållbar utveckling, ökad rättvisa och minskad fattigdom. En värld där människors rättigheter uppfylls och fredliga, jämlika och hållbara samhällen byggs upp.

• Vår vision är en hållbar värld utan fattigdom och orättvisor, där politiken utformas för rättvisa, jämställdhet, jämlikhet och ansvar för framtida generationer, och där varje människa lever ett värdigt liv, på lika villkor, fri från fattigdom och diskriminering.

Den andra beskrivningen fortsätter med:
• Ingenstans på mitt heliga berg ska man göra något ont eller förstöra något, för landet ska vara fullt av Herrens kunskap, liksom vattnet täcker havet.
Denna förutsättning finns inte med i den första beskrivningen.

Om syndafallets konsekvenser ännu inte eliminerats och människor försöker åstadkomma ett paradis på jorden i egen kraft, så kommer det att krävas enorma insatser för att styra upp mänskligheten så att inte kärlek till pengar, själviskhet och annan ondska tar över och förstör för det gemensamma bästa. Det förutsätter även att de som befinner sig i toppen av hierarkin är alltigenom goda och ödmjuka människor som inte låter sig frestas till missbruk av vare sig makt eller pengar.

Syndafloden kan sägas vara Guds återställning av världen. Nu är vi på väg mot en stor återställning igen, men denna gång initierad av människor (fritt översatt):
”När vi går in i ett unikt skede av möjligheter att forma återhämtningen, kommer detta initiativ att erbjuda insikter som hjälper till att informera alla som bestämmer de framtida förutsättningarna för globala förbindelser, inriktningen för de nationella ekonomierna, samhällets prioriteringar, affärsmodellernas beskaffenhet och ledningen av en global allmänhet. Utifrån visionen och den ofantliga kompetensen hos de ledare som är engagerade i Forumets samhällen har initiativet Great Reset en rad aspekter för att bygga ett nytt socialt kontrakt som hedrar varje människas värdighet.”

 

Jämför med vad man kan läsa om id2020-märket (fritt översatt):

”En unik sammanstrålning av skeenden ger en oöverträffad möjlighet att genomföra en planerad, samordnad offensiv för att förse varje människa med digitalt ID”.
Det kan låta bra. Men hur beskriver Bibeln resultatet av mänsklighetens försök att skapa ett paradis utan Gud?

Vi kommer att behöva se till att vi inte blir vilseledda. Många ska komma i Jesu namn och säga: Jag är smord (Messias), och: Tiden är nära. Vi skall inte följa dem! Vi skall inte bli förskräckta när vi får höra om krig och uppror, eftersom sådant först måste hända, men slutet kommer inte genast.

Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra, och skrämmande syner och väldiga tecken från himlen. Det kommer att bli en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma. Hade inte den tiden förkortats skulle ingen människa överleva. Men för de utvaldas skull kommer Gud att förkorta den tiden. Den som håller ut till slutet ska bli frälst. Genom att stå fasta ska vi vinna våra själar.

Men innan allt detta händer ska man gripa oss och förfölja oss. Man ska utlämna oss åt kyrkliga institutioner och fängelser och ställa oss inför makthavare för Jesu namns skull. Då får vi tillfälle att vittna. Vi skall bestämma oss för att inte förbereda några försvarstal, för Jesus ska ge oss en mun och en vishet som ingen av våra fiender ska kunna stå emot eller säga emot. Vi kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och syskon och släktingar och vänner. Vi kommer att bli hatade av alla för Jesu namns skull. Det kommer en tid när den som dödar oss ska tro att han tjänar Gud.

Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna. På jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor ska ge upp andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. När det här börjar hända skall vi räta på oss och lyfta våra huvuden, för vår befrielse närmar sig. Himmel och jord ska förgå, men Jesu ord ska aldrig förgå.

Bibeln ger alltså en brutalt ärlig och uppriktig beskrivning av mänsklighetens försök att skapa ett paradis utan Gud! Ändå uppmanas vi att räta på oss och lyfta våra huvuden. Hur går det ihop? Svaret är att detta historiskt katastrofala tillstånd inte är slutet. Det varar en begränsad tid och kommer att resultera i något nytt, nämligen en värld helt utan ondska.

Men den enda som kan åstadkomma denna förändring är Människosonen, Jesus Kristus – själv Gud – som vi skall se komma bland molnen med stor makt och härlighet.
Det är därför vi kan räta på oss och lyfta våra huvuden, för vi vet att vår befrielse närmar sig! Vi vet vad som kommer efter de skakningar som mänskligheten och hela skapelsen snart kommer att genomlida.

Bakom ondskan i denna värld finns makter som kämpar för att förgöra Guds verk.

”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” (Joh 10:10)

Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.” (1 Pet 5:8)

Att djävulen inte lyckas i sitt uppsåt att förgöra mänskligheten beror på att han – i motsats till Jesus Kristus – inte har all makt.

”Himlen är skapad genom Herrens ord, hela dess här genom hans muns ande.” (Ps 33:6)

Samma muns ande kommer att döda den laglöse:
”Sedan ska den laglöse träda fram, han som Herren Jesus ska döda med sin muns ande och förgöra med glansen vid sin ankomst.” (2 Tess 2:8)

Detta är Guds perspektiv på världens makt kontra hans makt:

”Vem har mätt vattnen i sin kupade hand och mätt upp himlens vidd med sina fingrar? Vem har samlat jordens stoft i ett mått, vägt bergen på en våg och höjderna i en vågskål?” (Jes 40:12)

”Alla folk är som ingenting inför honom, mindre än noll och tomhet anser han dem vara.” (Jes 40:17)

Då är det inte konstigt att Jesus kan säga att den frid han ger inte är sådan som världen ger. Han säger också att vi inte skall vara fega. Om man går via den engelska översättningen kan ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” översättas med, ”Låt inte era hjärtan bekymras och var inga ynkryggar/inte lättskrämda”.

Kan skillnaden mellan Guds frid och världens frid handla om att Gud ger fullödig information i trygg förvissning om att han har allt i sin hand, medan världens frid bygger på undanhållande av negativa – men korrekta – fakta eftersom världens makthavare vill ”undvika oro” bland folket? Om detta stämmer har Gud större förtroende för den lilla människan än vad denna världens makthavare har. Gud litar uppenbarligen på vanligt folks förstånd och reflektionsförmåga. Här finns helt klart en motsättning. Men bara för att det kan svida i skinnet om vi använder vårt gudagivna förstånd, så motiverar det inte att vi underlåter att lyda uppmaningen att använda det (Luk 10:27), även om det innebär att vi kommer i konflikt med världen och dess makthavare!

Vad säger Bibeln om världens makthavare?

”… Dina köpmän var jordens stormän, för alla folk blev förledda genom din häxkonst.” (Upp 18:23)

”Då kallade Jesus till sig dem och sade: “Ni vet att de som anses vara folkens ledare beter sig som herrar över dem och att deras stormän härskar över dem.” (Mark 10:42)

”Furstarna* i mitt folk är som rovgiriga vargar. De spiller blod och förgör människor för att skaffa sig oärlig vinst.” (Hes 22:27, *makthavarna/härskarna)

Deras händer är skickliga på att göra det onda. Fursten begär gåvor och domaren mutor, den mäktige kräver vad han vill ha. Så gör de gemensam sak.” (Mika 7:3)

Lita inte till furstar*, till människors barn som inte kan frälsa. Deras ande lämnar dem, de blir jord igen. Den dagen går deras planer om intet.” (Ps 146:3-4)
(*generös, storsint, riklig, givmild, ädelmodig, ädel, förnäm [översatt via engelska])

”Ingen vishet, ingen förmåga, ingen plan kan lyckas mot Herren.” (Ords 21:30)

 

De rika och mäktiga har en annan syn på sig själva än vad Gud har:
”Den rikes välstånd är hans fasta borg, som en hög mur i hans inbillning. Hjärtats högmod går före fall, ödmjukhet föregår ära.” (Ords 18:11-12)

De rikas välstånd kommer inte att vara till någon nytta för dem:
”Och jordens kungar, stormännen och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor, och de sade till bergen och klipporna: “Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede! Deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?”
(Upp 6:15-17)

Kan vi alltså lita på att allt som verkar storsint och generöst verkligen är det? Eller kan det vara en yta man visar upp för att dölja sina verkliga motiv? Här krävs att man använder sitt förstånd och lyder Bibelns uppmaning att utforska och testa allt (1 Tess 5:21).

Men säger inte Bibeln att vi inte skall lita på vårt förstånd? Om man förätit sig på jordgubbar, skall man då undvika jordgubbar? Svaret på denna retoriska fråga är förstås: ”Nej”! Man har bara passerat en gräns och ätit mer jordgubbar än vad som var nyttigt.

Ord 3:5 säger: ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd”.

Vi skall alltså inte sluta lita på vårt förstånd, men vi måste inse dess begränsning.

Ps 32:9 ger ytterligare perspektiv: ”Var inte som en häst eller mula som saknar förstånd, som måste tämjas med töm och betsel om de ska komma till dig”. Gud räknar med att var och en – likt Isaskars söner – förstår tidens tecken och handlar därefter (1 Krön 12:32).

Upp 13:18 säger, ”Här krävs vishet. Den som har förstånd ska räkna ut vilddjurets tal, för det är en människas tal. Och dess tal är 666”.

Det är lätt gjort att tänka sig att denna vers handlar om någon/några specialkunniga som skall förklara innebörden av vilddjurets tal för oss andra. Men det kan vara precis tvärtom! Som tidigare konstaterats räknar Jesus med att alla människor kan tyda tidens tecken! Kan det vara så krasst att bibelordet klargör att vi inte skall vänta oss någon särskild uppenbarelse från Gud angående vilddjurets tal, eftersom den redan är nedskriven och – när tiden är inne – kan förstås av alla som jämför det som sker med Bibelns budskap?

Slutligen ett tillrättaläggande. I tredje inlägget nämnde jag att SMR frångick konsensusprincipen vad det gäller synen på abort, och därmed förlorade RKK som medlem. Nu har det visat sig att RKK endast utträdde ur styrelsen, men kvarstår som medlem.

Anders Aborelius RKK

Eftersom SMR:s uttalanden inte längre självklart står för samtliga medlemmars uppfattning blir konsekvensen att varje medlemsorganisation numera behöver offentliggöra sitt ställningstagande i frågor där man har en annan uppfattning än SMR ger uttryck för i sina officiella uttalanden. Detta för att varje enskild kristen skall kunna pröva och avgöra vilka organisationer man vill betro sina gåvor! Förslagsvis kan de medlemsorganisationer – som bevisligen har en avvikande uppfattning i abortfrågan – börja med att offentliggöra sin syn på aborter!

Detta blogginlägg är det femte och avslutande i denna serie.

Länkar till tidigare inlägg:
Inlägg 1: CONCORD är en paraplyorganisation som ibland företräder kyrkor och församlingar. Vem styr? Vilka känner till och hur bedöms resultat nytta och kostnader?

Inlägg 2: Angående “Concorde” den diskreta organisationen du kanske inte visste fanns i den kyrkliga evangeliska verksamheten.

Inlägg 3: Concord i kontext och funktion

Inlägg 4: Angående Concord och mindre kända samband och strukturer mellan kyrkor och samfund

 

Det har blivit en hel del text, och ännu mer om man går in på länkarna vilket är en förutsättning för att kunna kolla upp och pröva det jag skrivit. Hur sammanfattar man då dessa blogginlägg? Svaret är kort och gott:

Tänk själv! Pröva allt!

Bo Fjällström

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sverige behöver ett moget, bibliskt ledarskap

Säkert håller de flesta med om att alla människor behöver en god ledning i livet. Visserligen lever det bevingade ordet fortfarande, ”Bra karl reder sig själv”, men i livets realiteter måste vi nog erkänna att det inte alltid håller. Man behöver inte söka länge för att hitta exempel på både goda och dåliga ledare i de stora och mindre sammanhangen i mänskligheten. Med risk för att bli motsagd nämner jag ändå några som spontant poppar upp i minnet. Den sydafrikanske advokaten, politikern och statsmannen Nelson Mandela hade ett gott inflytande som ledare. Detsamma gällde Martin Luther King, amerikansk pastor och ledare för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Evangelisten Ida Andersson, som startade församlingar och byggde kapell i Västgötabygden var ett
föredöme och god ledare.

Dåliga ledare har det tyvärr funnits fler av än goda och bör kanske inte bli ihågkomna. Men för att ge en bakgrund till hur viktigt det är med goda ledare nämner jag ändå några väl kända personer. Nazistledaren Adolf Hitler var inte bara dålig, han var fruktansvärt dålig. Likaså den marxistiske kommunistledaren i Kina Mao Zedong var en fruktansvärt dålig ledare. Den på senare tid aktuella Åsa Waldau som var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Knutby visade sig vara ett dåligt föredöme och en osund ledare som fick en hel församling att erodera.

Bibliskt ledarskap är att tjäna andra
En av Bibelns stora förebilder som ledare för Guds folk är Mose. Han visade vad det innebär att vara en sann herde för Guds hjord. Han var inte bara en andlig ledare, han var också en folkledare, och därför är det kanske inte självklart att lyfta fram honom som en förebild i det här sammanhanget. Ingen av oss kan ändå inte leva upp till hans nivå som ledare i Guds församling. Och ändå vill jag ta ett exempel från hans liv för att belysa en viktig aspekt av kristet ledarskap. Det handlar om när Herren uppmanade Mose att tala till klippan för att få vatten till folket. Det är ju en av uppgifterna som det andliga ledarskapet har ansvar för – att se till att folket får dricka av det levande vattnet.

Mose hade gjort något liknande en gång tidigare, men då hade Herren sagt att Mose skulle slå på klippan med staven. Denna gång skulle han ta staven men inte slå utan tala till klippan. Men Mose gör som han gjorde förra gången, han slog två gånger på klippan. Detta lär oss för det första, att det aldrig är rutin i att vara andlig ledare, det gäller att alltid lyssna till Herren (hans ord) och lyda honom.

För det andra lär det oss att ledaren får aldrig ta äran från Gud och få folket att tro att det är genom ledarens makt som undret sker (i detta fall vatten ur klippan). Mose sa ju till folket: ”Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?” Därefter slog han på klippan, en fysisk handling som kan ha fått folket att tro att det var genom Moses kraft som vattnet flödade fram. Han hade ju lyckats en gång tidigare. Men på det sättet missade han möjligheten att visa på Guds storhet och makt. Detta fick allvarliga konsekvenser för både Mose och Aron därigenom att de inte fick föra församlingen in i det utlovande landet. (4 Mos. 20:2-13).

En annan av Bibelns stora ledare är profeten Samuel, som var insatt av Gud till domare och ledare för Israels folk. Då Samuel blev gammal begärde folket att få en kung att ersätta honom som ledare. Gång på gång kom de till Samuel och begärde att få en kung. Vad skulle Samuel svara dem? Problemet var inte att man bad om att få en kung. Gud, i sin allvishet, hade förutsett att det skulle komma en tid då folket inte var nöjda med att ha Herren som främsta ledare. Därför hade Gud givit tydliga instruktioner i Mose lag om hur man skulle förfara då frågan kom upp hos folket, och vad som gällde för den man som blev utvald till kung. (5 Mos. 17:14-20).

Nej, problemet var att man begärde en sådan kung ”som alla andra folk har.” Den begäran innebar ju att Israel inte erkände sin egen unika ställning i förhållande till alla andra folk och att man ville ha en kung som inte var annorlunda än andra folks kungar. Israels kung skulle nämligen ödmjuka sig under Herren och lyfta folkets andliga karaktär så att de kunde hålla sig nära Gud och tjäna ”som ett ljus för hednafolken”, vilket de var kallade till. (Jes. 42:6; 60:3).
Att vara ledare för Guds folk innebär att, ”Föda Jesu lamm, vara herde för hans får och föra dem till betesmarken.” (Joh. 21:15-17).

Ledarskap innebär ansvar inför andra
Detta för oss över till den senaste tidens debatt, initierad av bibelläraren Peter Halldorf i tidningen Dagen, omkring det som hänt i Knutby Filadelfiaförsamling.
”I Dagen (18/6) går Peter Halldorf till attack mot en fundamentalistisk bibelläsning inom pingströrelsen och exemplifierar den med pastorn som sa sig tro att ´varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud. Vi måste läsa som det står, för det finns inte ett enda fel i Bibeln.´ När Halldorf ska beskriva vad fundamentalistisk bibelläsning är och varna det svenska pingstfolket för den, är det anmärkningsvärt att han hämtar sin beskrivning från den påvliga bibelkommissionen inom romersk-katolska kyrkan. Halldorfs text ligger så nära kommissionens beskrivning av fundamentalistisk läsning i ”Att tolka Bibeln i dag” (1995, s 50-53), att det knappast råder något tvivel om att beskrivningen till stor del är hämtad därifrån, med flera ordagranna formuleringar.”
(David Svärd, pingstpredikant, doktorand i Nya testamentets exegetik.)

Peter Halldorf är ett exempel på hur en evangeliets förkunnare kan ändra sig med åren både vad gäller bibelsyn, teologi och ledarskap. Under 1980-talet, då Trosrörelsen växte fram, och jag själv verkade i Förebedjare för Sverige, var Halldorf en stor inspiratör och god ledare för ungdomar i landets pingstförsamlingar. Han hade en radikal bibelsyn och från pingstkyrkan i Linköping, där han var ungdomspastor, utgick en tro på Bibeln som Guds eviga och mäktiga ord. Detsamma framförde Peter Halldorf i flera av de böcker han skrev under 1980-talet såväl som på bibelskolan han startade på församlingens gård i Bjärka Säby. Där formades många ungdomar i en radikal bibeltro.

Det är dock uppenbart att Halldorf gått ifrån den hållningen under senare årtionden. I boken ”Kyrkofäder mystiker och evangelium, XP Media 2013” skärskådar Christer Svensson hur teologin hos bland andra Peter Halldorf och Ulf Ekman ändrats under åren. Han skriver på sidan 70: ”Bland oss finns de som talar för att vi bör söka oss tillbaka till det som mer har med ämbetet att göra, till de historiska kyrkorna. Utan att fördjupa oss i frågan vad ämbete i biblisk mening är, kan vi konstatera att två så viktiga ledare för oss som Peter Halldorf och Ulf Ekman gläntar på dörren till dessa historiska kyrkor. Därför blir läsningen av kyrkofäderna och traditionen viktig.”

Vad gäller Ulf (och Birgitta) Ekman ledarskap, som pastor och församlingsledare, konstaterar jag att knappast någon i en liknande ställning i Sverige har så radikalt ändrat sig vad gäller bibel- och kyrkosyn som han. Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor vid Skandinaviska teologiska högskolan, var medlem i Livets ord under lång tid och var Ulfs medarbetare i församlingen. I en tidningsintervju säger Gerdmar: – Det är mycket som är förvånande när man ser hur tidigt och kraftfullt fascinationen för det romersk-katolska kom in i deras liv. Ulf Ekman förklarar att han redan nästan tio år före konversionen såg påven som den rättmätige ledaren för hela den kristna kyrkan, men vi som arbetade nära honom fick inte veta om
det förrän så många år senare. … – När vi kom till Uppsala var Ulfs befriande undervisning “Bibeln säger” och nu säger han: “lita på Kyrkan”. Det är ett tänkande som får väldigt stora konsekvenser och leder till att efterbibliska läror kommer in, till exempel när det gäller Maria, synen på påven och att den romersk-katolska kyrkan skulle vara den kyrka som Jesus Kristus grundade. (Världen idag, 6 nov 2015).

Bibliskt ledarskap förutsätter en helig kallelse
I femtio år har jag tjänat som kristen ledare i olika uppgifter, som pastor, evangelist och nationell förbönsledare. Innan jag ordinerades som pastor i Svenska Baptistsamfundet hade jag studerat på baptisternas teologiska seminarium i fyra år. Fyra år före jag började på seminariet hade jag blivit radikalt frälst och en troende kristen och ett år före studierna upplevde jag en stark kallelse från Gud att bli en arbetare i hans vingård. Den upplevelsen har burit mig genom livets olika skiftningar av både med- och motgångar.

Jag är övertygad om att en kallelseupplevelse (hur olika den än kan gestalta sig) är nödvändig som en stabil grund för den som ”gärna vill ha en församlingsledares tjänst,” som Paulus skriver i 1 Tim. 3:1. En person som vill tjäna i en ledarposition i Guds församling och inte har en tydlig kallelseupplevelse ifrågasätter jag om denne överhuvud taget kan komma ifråga för en tjänst i den kristna församlingen. Detta har varit, och fortfarande är ett problem i kristenheten då det är uppenbart att det finns präster och pastorer som inte ska vara på den plats där de är. Och häri ligger problem som är bakom det faktum att Guds folk har tappat mark och förlorat andlig auktoritet i Sverige.

Denna situation belyste Per-Gustaf Eriksson, teolog och beteendevetare, i sin debattartikel i Dagen som var ett svar på Peter Halldorfs artikel om problemen i Knutby Filadelfiaförsamling. ”Även om vi utifrån den kristna tron erbjuder frälsning till alla – ”Vem som helst kan bli frälst” som det heter i sången – ska inte vem som helst uppträda som ledare. Detta är definitivt en av de lärdomar vi kan dra av erfarenheterna från Knutby! Redan i den teologiska utbildningen borde man införa ett obligatoriskt moment av persongenomgång (egenterapi) likt den som finns i psykoterapeututbildningen.
Därmed skulle man kunna förhindra att fel personer avskiljs/ordineras för
församlingstjänst.”

Jag håller helt med Eriksson om att det borde finnas ett prövningsmoment av personlig lämplighet och av en persons kallelsemedvetenhet inför teologiska studier som är inriktade på att leda till en ledarfunktion i Guds församling. Om detta hade funnits på våra teologiska skolor är jag övertygad om att vi skulle ha kunnat undvika många problem både för församlingar och för de individer som sökt sig till sådan utbildning. Om inte Guds folk har herdar och församlingsledare i den här tiden, som är kallade av Herren, då fruktar jag att hjorden kommer att sargas än mer än vad som är fallet i dag. Precis som Paulus varnade ledarskapet i Efesus. (Apg. 20:28-32).

Claes-Göran Bergstrand.

Publicerat i Bibeltolkning, Församlingsliv | 2 kommentarer

Bibeln är ett ord att lita på!

Peter Halldorf går till storms mot pingströrelsens tradition av tro på en ofelbar bibel i sin debattartikel om fundamentalistisk bibelläsning i Dagen 18/6. Han ställer frågan ”Är det inte just detta oförtäckta försvar för en fundamentalistisk läsning av Bibeln, som är själva roten till den gränslösa tragedin i Filadelfia Knutby?” Till skillnad från Halldorf så är mitt svar är ett självklart Nej, eftersom Knutbyförsamlingens villoläror inte var ett uttryck för fundamentalistisk bibelläsning. Tvärtom hade ett mer nitiskt bibelbruk i Knutby ganska lätt avfärdat alla dessa villfarelser.

Tanken på närmast gudomliga ledare, sexuella ritualer för att vinna andliga genombrott och den praktiska förkunnelsen om livsstil i Knutby mm gick tvärs emot bibelordet och hade helt andra källor. Det går inte att beskylla Bibeln för dessa läror.

Däremot är det mer relevant att lyfta den osunda personkult och överbetoning av uppenbarelser som ofta smyger sig in i karismatiska sammanhang. Mänskliga ledare som anses ha extraordinär närhet till Gud och nutida uppenbarelser eller tankar som ersätter bibliska sanningar. Då går det lätt snett men pingströrelsen är knappast ensam om dessa tendenser. Katolska kyrkans hela påvedöme är ett uttryck för en osund ledarkult, i 1800-talets Sverige var det endast statskyrkans präster som ansågs kunna förstå texterna och i nutida fållor av svensk kristenhet anses ofta diverse teologers smarta tankar regelmässigt kunna övertrumfa bibelordet och göra det passé.

Det som gör det karismatiska sammanhanget farligare är att man i sitt andliga svärmeri använder starka känslor och tät gemenskap som verktyg för att snabbt kunna fånga in och forma individen, vilket gör radikaliseringen väldigt effektiv. De flesta farliga kristna sekter har byggt på pusselbitarna gudomlig ledarkult, stark känslopåverkan, nya uppenbarelser av sanning och obibliska läror. Alltså den direkta motsatsen mot fundamentalistisk bibelläsning som endast utgår ifrån ordet.

När Halldorf upplever det ytterst plågsamt att få höra en pingstpastor proklamera sin tro på en ofelbar bibel inser man att han känt sig mer hemma om pastorn hade uttryckt en tro på en bibel full av fel och brister. Vilket Halldorf också förmedlar om än i dimmiga formuleringar. Men det vore en förskräcklig bekännelse för en pingströrelse som är grundad i tron på Bibeln som Guds Ord. Halldorf beskriver hur det gudomliga innehållet liksom behöver filtreras fram genom bibelordets alla mänskliga begränsningar och vi vet hur det slutar. Kristenheten är full av teologer som väljer och vrakar bland det som de själva har utsett som äkta sanningar, vilket har en märklig tendens att bli just det som gäller i tiden och omvärldskulturen. På så sätt liknar Knutbyförsamlingen mer liberalteologi. De andliga sanningarna hämtas i själva verket från vad den omgivande samhällskulturen tycker är viktigt, som materiell rikedom och ett extraordinärt sexualliv till exempel.

Halldorf använder fundamentalism som slagord men missar dess innebörd. En amerikansk rörelse på 1910-talet ville fastslå fundamenten för kristen tro, ett antal omistligheter som måste finnas med. På ett fundament kan sedan överbyggnaden såklart se lite olika ut. Utifrån en ursprunglig betydelse skulle jag vilja påstå att kristen tro är fundamentalistisk. Det finns omistliga grundsatser om skapelse, synd, Jesus, frälsning, tro och omvändelse men också mycket för tanken att brottas med.

Enligt Halldorf är konflikten mellan Gud och världen som bland annat Jesus uttryckligen undervisar om i Joh 17:14-17 illusorisk och vilseledande för unga människor. Det får väl anses tillhöra Bibelns brister, antar jag. Men vikten av att hålla fast vid Guds sanningar i en fallen värld har aldrig varit större än nu, i dessa polariserade, förvirrade och yttersta tider. Pingströrelsen mfl behöver ställa sig allt fastare på Bibeln grund och inte fjärma sig från den. Till skillnad från Halldorf anser jag inte att Bibeln är en farlig bok att tro på utan att det är den bästa grund vi kan ha, den är ett ord att lita på!

Thomas Forslin

Publicerat i Bibeltolkning, Debatt | 6 kommentarer

Inlägg 4 Angående Concord och mindre kända samband och strukturer mellan kyrkor och samfund

 

Vem är det egentligen som styr, frågades i förra inlägget?. Kan det vara så att affärsmännen är jordens makthavare, att alla folk och nationer blir vilseförda genom deras läkemedel? Kan det vara så att en och samme affärsman finansierar – och arbetar för – att alla människor måste vaccineras innan man tillåts återgå till normalt vardagsliv, finansierar en ID-märkning som skall appliceras på/i huden i samband med en global vaccinationskampanj samt finansierar ett nytt satellitsystem som kommer att täcka hela jorden och övervaka den i realtid?
Med andra ord, finns det kopplingar mellan Agenda 2030, biometriskt ID (som samverkar med kroppens DNA och därmed inte kan stjälas) och vaccinering samt satellitövervakning?

Finns det substans i dessa frågor? Det kan man pröva! Till exempel genom att gå in på nedanstående länkar.

Agenda 2030, delmål 16.9:
”Säkerställ juridisk identitet för alla
Senast 2030 tillhandahålla juridisk identitet för alla, inklusive födelseregistrering
.”

Detta delmål är grunden till ett arbete som startade 2016:
https://id2020.org/digital-identity

Kopplingen till Agenda 2030 framgår här, fritt översatt:
”I september 2015 antog alla FN:s medlemsstater Agenda 2030 (Globala målen), som inkluderar ett åtagande att ”tillhandahålla en juridisk identitet för alla, inklusive födelseregistrering, senast 2030”.
https://id2020.org/digital-identity#awareness

Strax ovanför sägs, fritt översatt, att: ”En unik sammanstrålning av skeenden ger en oöverträffad möjlighet att genomföra en planerad, samordnad offensiv för att förse varje människa med digitalt ID”.

ID2020-märket allianspartners:
https://id2020.org/alliance#partners

En annan allians arbetar med att ta fram ett digitalt certifikat – ett “immunitetspass” – som skall göra att individen kan bevisa (och begära bevis från andra) att man är återställd från Corona (genom vaccinering, eller immunitet) och därmed godkänns att återgå till sin normala tillvaro.
https://www.covidcreds.com/#About

En av ID2020-märkets partners är GAVI, en allians för vaccinering:
https://www.gavi.org/vaccineswork/good-data-saves-lives

WIPO är en organisation för ”intellectual property” bestående av 193 stater:
https://www.wipo.int/about-wipo/en/

Kan detta patent – som handlar om kroppsaktivering i ett system för kryptovaluta – vara en fingervisning om vad som komma skall?
“WO2020060606 – CRYPTOCURRENCY SYSTEM USING BODY ACTIVITY DATA”
https://patentscope2.wipo.int/search/en/detail.jsf?docId=WO2020060606&tab=PCTBIBLIO

EarthNow representerar ett stort steg framåt i förmåga jämfört med nuvarande jordobservationssatellitsystem som levererar bilder och ibland videoklipp till användare många minuter, timmar och till och med dagar efter det att de begärts. Med befintliga system kan användare bara se vad som har hänt tidigare. Med EarthNow kan man i realtid se det som sker.
https://earthnow.com/

En möjlig slutsats är att vi inom en ganska snar framtid ”förmås” ta emot ett digitalt, biometriskt ID i samband med en obligatorisk vaccinering, som skall göra oss godkända att åter ta del av vardagslivet, arbeta, resa, handla m.m.!

Är detta galna teorier utan verklighetsanknytning? Eller börjar Uppenbarelsebokens scenario ta form inför våra ögon och öron? Om så är fallet, förstår vi då tidens tecken och inser – likt Isaskars söner – vad den enskilde/församlingen/nationen bör göra (1 Krön 12:32)?

I Upp 18:23 står det att:
… Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.” (Bibel 2000)
”… Dina köpmän var jordens stormän, för alla folk blev förledda genom din häxkonst.” (Folkbibeln)

Betydelser enligt grundtexten:

Köpmän: Em-poros = resande, köpman, handlare
Herrar, Stormän: Megistan = storman, mäktig man, rikeman, makthavare
Folk: Ethnos = folk, nation, hednafolk, utlänningar, hedningar, människostammar
Förfördes, Förledda: Planao = bedra, vilseföra, förvilla, lura
Trolldom, Häxkonst: Pharmakeia = användandet av läkemedel, gift, trolldryck (i överförd betydelse: trolldom, trolldomskonst)

En fullt möjlig översättning är:
”… Dina affärsmän var jordens makthavare, för alla folk och nationer blev vilseförda genom ditt/dina gift/läkemedel”. Detta inläggs andra mening grundar sig alltså på Upp 18:23!

Vaccinering är förstås något gott, många liv har räddats tack vare vacciner. Men om någon börjar utnyttja detta goda för att tillskansa sig oinskränkt makt måste man ta ställning till om man vill underkasta sig denne ”någon”!

Agenda 2030

Agenda 2030 genomsyrar hela samhällslivet, inklusive kyrkor och kyrkliga missions- och biståndsorganisationer.

  • För att nå målen i Agenda 2030 och uppnå långsiktigt hållbar utveckling som främjar jämställdhet måste även privata aktörer vara med.”
  • Det krävs en fördjupad analys av hur religion och utveckling hänger ihop, och ökad samverkan med religiösa aktörer, om vi ska uppnå Agenda 2030 och förverkliga de globala utvecklingsmålen.”

”I arbetet med Agenda 2030 och de 17 globala utvecklingsmålen behövs många typer av insatser och olika inflöden av resurser vid sidan av biståndet, eftersom kostnaden för att uppnå målen kraftigt överstiger världens samlade bistånd.”

  • Sveriges kristna råd (SKR) har mycket aktivt arbetat med Agenda 2030 de senaste åren, …”
  • Enkäten innehåller flera andra intressanta resultat om hur organisationerna ser på Globala målen. Till exempel om de pratar om målen med sina samarbetsorganisationer i andra länder och vad de tycker om Svenska missionsrådets arbete med Agenda 2030.”

Finns det en färdplan till…..”vedermödan”?

Alla goda intentioner till trots, kan det vara så att Agenda 2030 är Antikrists färdplan till vedermödan? Innebär i så fall kyrkors och kyrkliga organisationers anpassning till Agenda 2030 att de verkar för införandet av Antikrists välde i stället för Guds rike? Eller är allt väl?

Det som började som ett utflöde av församlingars missionsengagemang har nu blivit till organisationer med svag eller ingen koppling till sina ursprungliga uppdragsgivare. Den som är med i en församling är med i en organisation som är med i en organisation som är med i en organisation osv. Konkret kan det se ut så här:

• Församlingen är med i
Equmeniakyrkan (EK) som är med i
SMR och SKR (SKR är med i Kyrkornas världsråd) både SMR och SKR är med i
CONCORD som är med i
CONCORD Europe (som stöds av EU).
Equmeniakyrkan är även medlem i
Kyrkornas världsråd

Dessutom är Equmeniakyrkan huvudman för
Diakonia som är med i
• SMR som är med i
• CONCORD som är med i
• CONCORD Europe
Dessutom är Diakonia med i
ACT
samt partner till
ECHO (vilket även SvK, Läkarmissionen och PMU är)

Utöver det finns Equmeniakyrkan med i:
• Baptist World Alliance (BWA)
• World Communion of Reformed Churches (WCRC)
• World Methodist Council (WMC)
• International Federation of Free Evangelical Churches (IFFEC)
• European Baptist Federation (EBF)
• European Methodist Council (EMC)
Community of Protestant Churches in Europe (CPCE)
Conference of European Churches (CEC), samt är genom särskilt avtal ansluten till
• The United Methodist Church (UMC).

Resultatet blir ungefär detsamma oavsett vilket samfund man tar som exempel.

Rundgång eller inkludering eller sluten struktur i rörig kontext

-Förutom kopplingarna till CONCORD – som fått 2 nya medlemmar sedan förrförra inlägget – finns ytterligare gemensamma nämnare mellan flera av kyrkorna och missions/biståndsorganisationerna.

I CONCORD:s lokaler finns Sociala missionen som ”har sina rötter inom det diakonala arbetet i Svenska Missionskyrkan – nytt namn 2013,  Equmeniakyrkan, sedan tre samfund gått samman till ett, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige”.

Ekumeniska centret Bromma

I Ekumeniska Centrets lokaler (EKUC) har dessa sitt säte:
Diakonia
Equmenia
Equmeniakyrkan
Katolska ekumeniska nämnden
Kristen och kvinna
Kristna fredsrörelsen
Myndigheten för stöd till trossamfund, SST
Pingst – fria församlingar i samverkan
Svenska missionsrådet
Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd
Sveriges kristna råd
Sveriges interreligiösa råd

Forn Sed nytt religiöst samfund finns i religionsdialogen

Sveriges interreligiösa råd (SIR) nämns inte i Ekumeniska centrets förteckning men har sitt kontor i SKR:s korridor. SIR är en paraplyorganisation vars senaste medlem, Samfundet Forn Sed, hälsades välkommen av SIR:s ordförande (Wiborn) vid årsmötet 2019

 

Andra exempel på samverkan är:

-Nätverk för utbredande av Gudsrike i Sverige, eller?

Bidrar detta nätverk av organisationer till utbredandet av Guds rike? Kanske, men är det i så fall tack vare förutsättningarna, eller trots dem? Kan det vara så att Jesu befallning att gå ut och göra alla folk till lärjungar åtlyds av enskilda medarbetare med ett starkt kallelsemedvetande, samtidigt som de verkar inom en organisation vars syfte och inriktning inte längre understödjer dem?

En antydan finns i denna nyhet, Jämställdhet + SMR:s medlemmar = sant:
”Vi undrade också vilka frågor eller perspektiv som är viktigast i organisationernas arbete. För organisationer med Sidastöd kom jämställdhet på andra plats (mänskliga rättigheter kom på första plats) och för de som inte har något statligt stöd kom jämställdhet på tredjeplats (för dem kom religion på första plats och mänskliga rättigheter på andra plats).”

Det är gott att ge bistånd och arbeta för att människor i världen skall få det bättre. Vad hjälper det om någon saknar kläder och mat för dagen om man inte ger dem vad kroppen behöver (Jak 2:14-17)? Men är det en slump att enbart organisationerna utan SIDA-stöd sätter religion på första plats? Eller har de statliga bidragen styrt bidragsmottagarnas praktik och prioriteringar till att mer handla om det yttre?

Forskningsrapport om effektivitet i missionsinsatser ger spännande resultat

Leder de statliga bidragen till en likriktning som gör att kyrkliga missions/biståndsorganisationer inte längre skiljer sig från andra? Vore det då inte bättre om de kyrkliga biståndsorganisationerna slås samman med andra befintliga organisationer? Det skulle minska de administrativa kostnaderna och frigöra kapital till direkt bistånd. Förslagsvis skickar i stället församlingarna ut missionärer som inte är uppbundna av avtal och därmed friare i sin förkunnelse av evangelium. Det skulle motverka likriktningen och bidra till en ökad mångfald. Dessutom visar en forskningsrapport att:

”– Pingstförsamlingar är ofta mer effektiva förändringsaktörer än biståndsorganisationer, de är effektiva när det handlar om personlig förändring och egenmakt, de visar på moralens roll för beteendeförändringar som annars skulle komma i konflikt med lokala värderingar. De får familjer och samhällen att på ett helomvändande sätt anamma dessa nya värderingar och nya beteenden.

Matthew Parris, författare och uppvuxen i olika afrikanska länder håller med. 2008 skrev han i The Times:

”Som inbiten ateist har jag blivit övertygad om det enorma bidrag som kristen evangelisation har i Afrika – i skarp kontrast till sekulära NGO:s, statliga projekt och internationellt bistånd, vars arbete inte är tillräckligt. Enbart utbildning och träning räcker inte. I Afrika förändrar kristendomen människors hjärtan. Det ger en andlig förvandling.”

Den ekonomiska ruljansen som den är tänkt eller som den är?

Det är förstås inte gratis att vara med i organisationerna. Några exempel på total- och snittintäkter av medlemsavgifter, 2018:

SKR,  6 027 250 kr (231 81/medlem)
SMR, 2 502 000 kr (78 188/ medlem)
CONCORD, 711 500 kr, (10 021/ medlem)
Summa medlemsavgifter: 9 240 750 kr.

Lönerna ligger från drygt 30 000:- till närmare 40 000:-, med undantag för generalsekreterarna som har löner från drygt 50 000:- till drygt 60 000:-. År 2018 var t.ex. de totala personalkostnaderna (inklusive arbetsgivaravgifter samt pensions- och personalförsäkringar) för:

SKR, 12 664 893 kr
SMR, 15 156 000 kr
Diakonias personal i Sverige, 28 721 000 kr
Summa personalkostnader: 56 541 893 kr.

Detta är bara några få exempel. Med tanke på det stora antalet civilsamhällesorganisationer blir det enorma summor, i form av bidrag, löner, medlemsavgifter m.m., som årligen transfereras mellan organisationer i civilsamhället, samt mellan myndigheter och civilsamhället.

Samfund och församlingar har blivit ämbetsverk där Andens ledning, gåvor och tjänster blivit allt mer sällsynta. Befattningshavare har av naturliga skäl varit lojala mot gemenskapen, och karriärjakten efter de största och mest betydande platserna har pågått där på samma sätt som ute i världen…”

Gör man en insats skall man förstås få betalt, men innebär förändringen från person till organisation att missionsbefallningen uppfylls bättre nu än förr? Eller har förändringen lett till att kyrkor och missionsorganisationer ägnar sig åt politik i stället för mission? Tankarna diskuterades i Dagen redan 2007.

  • https://www.dagen.se/debatt/sidabidrag-ingen-risk-for-missionen-1.207007
    ”PMU InterLife är noga med att följa Sidas spelregler för utvecklingssamarbete. Det är vår självklara plikt, eftersom vi hanterar skattebetalarnas pengar. Riksdag och regering har bestämt hur det ska ske. Men det innebär inte att vi lunkar i Sidas ledband i en från kristen utgångspunkt icke önskvärd riktning.”
  • https://www.dagen.se/debatt/sidapengar-kan-bli-risk-for-mission-1.199172
    ”Vi måste nog erkänna att Sidapengar till viss mån också styr oss. Jag har mött flera missionärskandidater som uttryckt sin besvikelse över att deras församlingar inte har kunnat backa upp dem ekonomiskt därför att de inte har kunnat få något Sidabidrag till just det område och det folk som dessa medlemmar upplevt Guds kallelse att gå till.”

”Eftersom vi tappat tron på att människor kan gå evigt förlorade utan Jesus Kristus så prioriterar vi uppdragen för vilka vi kan få Sidabidrag.”

Om vi tappar denna centrala bit i missionsarbetet märker mottagarna knappast någon skillnad om det är en kristen mission eller om det är Bill Gates, Oprah Winfrey eller Röda Korset som står bakom.”

Om ett slags tanke- och värderingsskifte som skett öppet men svårupptäckt

”En av vår tids största missionsmän, K P Yohannan från Indien, visar i sin bok ”Revolution in World Missions” hur västvärldens kyrkor till stora delar missförstått sitt missionsuppdrag. Han riktar skarp kritik mot de mängder av sociala projekt som inte nämnvärt påverkat människors andliga situation, men däremot skapat missionscentra som slukat miljontals kronor och begränsat missionärerna i deras uppgift att nå människorna med frälsningens budskap.”

”… att människors grundläggande rättigheter tillgodoses är oändligt mycket viktigare än att de blir kristna”

 

Interreligiös bön. Ber man till olika Gudar eller till samma?

På sid 14 i SKR:s skrift ”Kan vi be tillsammans?” sägs att ”Interreligiös bön skall om möjligt befrämja ett ömsesidigt vittnesbörd, så att det genuina och unika i varje religiös tradition kan upptäckas. På så vis kan vi lära av varandra, förstå vad som är gott, rent och sant, samt därigenom lära känna Gud bättre och älska honom mer. Samtidigt vittnar vi för våra systrar och bröder i andra religioner om vår tro och vårt hopp. Sådan bön i ande och sanning kan alltså leda till andlig erfarenhet, möte med Gud och tjänst för honom, i samverkan mer våra bröder och systrar i andra religiösa traditioner”.

I citatet görs ingen skillnad på ”systrar och bröder i andra religioner” och ”bröder och systrar i andra religiösa traditioner”. Med denna grundsyn är det inte konstigt om mission handlar mer om dialog än om förkunnelse av Bibelns sanningar.

Synsättet stöds även av ”Tillsammans för livet” (citaten är utdrag från längre texter):

93
”Den heliga Anden verkar gåtfullt och vi förstår inte fullt ut Andens verk i andra trostraditioner. Vi erkänner att det finns inneboende värden och visdom i olika livgivande andligheter. Därför gör äkta mission ”den andre” till en partner i mission och inte till ett ’objekt’.”

94

”Dialog på den religiösa nivån är möjlig endast om vi startar i förväntningen om att möta Gud som har gått före oss och varit närvarande hos människor i deras egna sammanhang. Gud är där innan

vi kommer (Apg 17) och vår uppgift är inte att föra Gud dit, men att vittna om den Gud som redan finns där.”

Denna punkt definierar det nyskapade begreppet ”Guds mission” (Missio Dei)! Kyrkans uppgift har blivit att känna igen och bejaka det Gud gör i andra sammanhang, inklusive andra religioner.

SKR:s skrift ”Kan vi be tillsammans?”, är tydlig, sid 34:

”Säkerligen finns det ett omedelbart behov av interreligiös bön i vår tid.

Religionerna är gudomliga institutioner för skapelsens välbefinnande och fortbestånd. Om vi använder religionerna för de riktiga syftena kommer de att bära god frukt, men om vi använder dem fel, begår vi allvarlig synd. Kallelsen idag är att förändra det som är ”religiöst till kaos” till ”religiöst kosmos” (”ordning”, övers. anm.). Religionerna har ett ansvar att komma närmare varandra för att hjälpa till att lösa världens problem Detta är möjligt endast om man kommer samman för att be. ”

 

Om kyrkorna inte längre tror att människor kan gå evigt förlorade, så upphör nödvändigheten av att missionera och evangelisera. Som en logisk följd av detta upphör även kyrkors och församlingars existensberättigande. Varför skall man offra tid, kraft och pengar på att hålla lokaler och verksamheter igång för något som ändå inte har evighetsvärde?

 

 

Vad det gäller eventuell politisering av missionen kan man fundera över dessa punkter i ”Tillsammans för livet”:

 

7

”Marknadsideologin sprider budskapet att den globala marknaden kommer att rädda världen genom obegränsad tillväxt. Denna myt är ett hot inte bara mot det ekonomiska livet utan även mot människors andliga liv, och inte bara mot mänskligheten utan även mot hela skapelsen.

Hur kan vi förkunna de goda nyheterna och gudsrikets värderingar på den globala marknaden? Hur kan vi besegra marknadsandan?”

 

30

”Vår trohet till Gud och det liv vi fått som gåva av Gud tvingar oss att konfrontera avgudaliknande föreställningar, orättvisa system, politik som förtrycker och exploaterar i vår nuvarande ekonomiska världsordning. Ekonomi och ekonomisk rättvisa är alltid en fråga om tro eftersom de rör vid själva kärnan i Guds vilja med skapelsen.”

77

”Kyrkorna måste hjälpa till att belysa de vardagliga val som kan innebära att övergrepp upphör och att mänskliga rättigheter, jämställdhet, klimaträttvisa, ekonomisk rättvisa, enighet och fred främjas.”

 

108
”Vi hävdar att Guds ekonomi bygger på värderingar av kärlek och rättvisa för alla och att en förvandlande mission står emot avgudadyrkan av den fria marknadsekonomin. Den ekonomiska globaliseringen har effektivt ersatt livets Gud med mammon, den fria marknadskapitalismens gud som menar sig ha makten att rädda världen genom en ackumulering av otillbörlig rikedom och välstånd.”

En hel del kan man hålla med om. Mission och evangelisation berör hela livet! Men kan man ana en glidning från fokus på förkunnelse av evangelium till fokus på förespråkande av en viss politik? Angriper man syndens konsekvenser i stället för dess rötter? Arbetar man på att förändra ordningen i världen i stället för människors hjärtan? Vems ärenden går man i så fall? Vem kommer att tjäna på det i slutänden?

 

Redan på 70-talet skriver David Wilkerson i sin bok ”Synen”:

Skapandet av denna världsomspännande superkyrka kommer att börja väldigt oskyldigt. Det kommer att begynna med ett informellt samarbetsvilligt studie- och forskningsprogram. Andra samarbetsprogram kommer att sättas igång utan lagstadgade eller bindande förpliktelser från protestanter eller katoliker.

 

Denna mäktiga kyrkounion kommer att engagera sig djupt i socialt arbete, väldiga välgörenhetsprogram och filantropisk verksamhet. Dess ledare gör storordiga uttalanden om vikten av att fylla alla människans behov och man kallar folk till förnyat intresse för sociala problem, politisk engagemang och vidgat inflytande i världsfinanserna.”

 

Korset nämns visserligen i ”Tillsammans för livet”, men känner man igen sig i dessa tankegångar?

32
I tider av förtryck, diskriminering och oförrätter är Kristi kors en Guds kraft till frälsning (1 Kor 1:18).”

Kommentar:
1 Kor 1:18 säger att ”Ordet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”

 

33
”Korset kallar till ånger mot bakgrund av maktmissbruk och ett felaktigt utövande av makt i missionen och i kyrkan. ´Oroade av den maktens asymmetri och obalans som splittrar och bekymrar oss i kyrkan och världen, kallas vi till omvändelse, till kritisk reflektion kring maktstrukturer och till ett ansvarsfullt sätt att använda makt´. Anden ger makt till de maktlösa och utmanar de mäktiga att avsäga sig sina privilegier till förmån för de maktlösa.”

 

 

Det är lätt gjort att luta sig tillbaka och räkna med att Guds ande leder en så att man inte behöver bry sig. Man tänker: ”Den Helige Ande uppenbarar det som behövs för mig så att jag inte blir lurad av Antikrist”. Det är en mycket bedräglig tanke! Gud har redan uppenbarat det som behövs. Han har till och med låtit sätta det på pränt så att alla kan ta del av samma uppenbarelse, och tack vare det kan tänka och agera rätt.

Jesus kallade folket för hycklare när de kunde läsa av vädret men inte tidens tecken (Luk 12:56). Jesus visar därmed att han räknar med att varje människa – oavsett teologisk bildning – har förmåga att förstå den tid vi lever i. Till vår hjälp har vi Den Helige Ande, men eftersom uppenbarelsen redan är nedskriven är den hjälp vi får att Guds Ande öppnar bibelorden, så att vi förstår hur de hänger ihop med det vi ser omkring oss. Om vi, däremot, inte bemödar oss om att se oss omkring, utan tror att Gud skall göra det åt oss, lurar vi oss själva. Vi skall nämligen älska Gud av hela vårt förstånd (Mark 12:30), och Gud förutsätter att vi använder det!

Grundbetydelserna av hjärta, själ och förstånd är:
• Hjärta: ”sinne, tankar, förstånd, det inre livet”
• Själ: ”själ, liv, person”
• Förstånd: ”tanke, sinnelag, intellekt, insikt”. Grundbetydelsen är ”tanke” eller ”reflektion!

Redan innan hela Bibeln var nedskriven och Den Helige Ande utgjuten ”förstod [Isaskars söner] tidens tecken och insåg vad Israel borde göra” (1 Krön 12:32).
Hur mycket större möjlighet har då inte vi att orientera oss, eftersom vi har både den nedtecknade uppenbarelsen och Den Helige Ande som hjälper oss, när vi jämför det vi läser i Bibeln med det som sker i vår tid?

Paulus fick Guds förtroende att skriva flest antal böcker i NT. Han åstadkom väldigt mycket och hade högt anseende i många kretsar. Vad gjorde då judarna i Berea när de lyssnade till denne ansedde apostel? De forskade dagligen i skrifterna för att se om det han sade stämde!

Med andra ord, de prövade allt, helt enligt 1 Tess 5:21. Trots att Paulus var en känd predikant nöjde de sig inte med att ”Paulus har sagt att …”. De ville vara säkra på att det han sade verkligen stämde. Större respekt än så skall vi inte ha för någon, hur känd personen än är.

1925 hävdade Lewi Pethrus att: Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige. Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom!”

Senare i livet sägs han ha ändrat uppfattning.

Ulf Ekmans svärfar, Sten Nilsson, skriver om RKK:s ursprung i sin bok ”Guds sjufaldiga förbund”.

Den Ortodoxa kyrkan är den ursprungliga Kyrkan, som grundades av Kristus själv.”

Endast katolicismen besitter sanningen om den kristna tron, slår Vatikanen fast.”

Redan dessa få exempel visar att vi inte kan grunda vår verklighetsuppfattning enbart på vad någon auktoritet säger!

Att värdera efter genomgång av texterna i detta inlägg (4 av 4)

Uppmaningen att pröva – utforska, testa, eventuellt godkänna och finna värt – gäller förstås även mina texter! Var och en måste själv bedöma dem. Finner man att allt är väl är det bara att lägga dem till handlingarna. Men om det jag skriver visar att det andliga landskap man befinner sig i inte är som man trott, måste man ta ställning.

Kan man kan orientera efter både den gamla och den nya kartan utan att missa målet? Skiljer sig landmärkena eller enbart layouten? Om de innehåller olika landmärken, vilken karta är det då som beskriver verkligheten?

  • Jesus är centrum i Bibeln, som är Guds eviga och oföränderliga ord till oss människor.
    • Jesus föddes av en jungfru.
    • Jesus är Guds Son och själv evig Gud.
    • Jesus dog på ett kors för våra synders skull, och uppstod efter tre dagar.
    • Jesus har sagt: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.
    • Jesus sitter på Gud Faders högra sida, och kommer tillbaka därifrån från för att döma levande och döda.
    • I ingen annan än Jesus finns frälsning; inte heller finns under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kan bli frälsta.
    • Den som med sin mun bekänner att Jesus är Herren och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska bli frälst.

Ovanstående är några grundläggande landmärken att ta i beaktande! Om dessa inte är sanna blir kristendom den enda företeelse som påstår sig ha något viktigt att säga, men inte kan definiera vad det viktiga är!

Vem tilltalas av en sådan företeelse?

Bo Fjällström

 

 

Publicerat i Baptism, Bibeltolkning, Debatt, Ekumenik, Evangelisation, Okategoriserade | 1 kommentar